Månad: september 2016

Höjden av idioti

Det är väl sant som de sa när jag låg där, att det har gått framåt, för förut var jag ju bältad väldigt ofta, särskilt när jag kom tillbaka till avdelningen från utgång och permission och sånt. Senaste tiden har jag gått ut flera gånger och kommit tillbaka och hanterat allt utan att bli helt galen.

Så jag hoppas detta var bara en isolerad incident. Det jobbiga är att man aldrig kan veta om det är ett tillfälligt gupp i vägen eller början på nästa milslånga helvete. För om de säger nej på mötet på onsdag så vet jag fan inte vad jag gör. Då är det slut på riktigt alltså. Jag ska inte vara här!

Rubriken på inlägget skrev jag precis efter de släppte loss mig. Men nu vet jag inte om jag menade att det var höjden av idioti från deras sida eller min.

AShsgafusyvsjan

Det skulle komma en ny patient som skulle få mitt rum så då fick jag flytta till ett annat rum med en annan kvinna eftersom vi bara är två kvinnor här. Och så kommer patienten ner, och det är också en kvinna. Som inte har vak vilket jag har. Och man ska inte dela rum när man har vak. Så varför kan inte den andra kvinnan dela rum med den andra kvinnan? Jag vill inte dela rum! Jag orkar inte med detta jävla ställe! Så jävla onödigt hur det kommer bli nu också eftersom jag bara har ett sätt att protestera på. Jävla idioter. Jag tänker fan inte dela rum. Jag tänker fan inte stanna här.

Vet ej 3

Jag orkar inte leva i andras mörker. Jag orkar inte det. Fast jag är ju själv en bov i sånt drama med tanke på hur jag kan hålla på här och det är väl inte det roligaste för de andra som är här. Jag är orolig för hur det blir sen på behandlingen. Om jag som det är tänkt hamnar på ett hem som specifikt behandlar självskaderi så kommer väl de flesta där att vara emotionellt instabila kvinnor som kommer hålla på hela tiden och bråka, det kommer vara som de hem jag bodde på i tonåren. Jag har ingen lust att gå på gruppterapi IGEN med en massa folk som har helt annorlunda problematik än mig. Det blir inte bra för mig.

Imorgon så händer det en sak, jag vet det, för då ska jag på permission i tre timmar. Jag har ju varit okej ett tag så det blev beviljat. Fan alltså jag borde inte ens ha sökt men man måste ju det. Så nu måste det bli så. Jag vet ju precis vad som kommer hända och det får mig att må sjukt dåligt. Jag tror jag har någon form av låsning i hjärnan alltså.

Eftersom det aldrig blir som jag tänkt mig, så brukar jag försöka tänka ut alla dåliga scenarion i förväg, för om jag har tänkt på det så blir det inte så som jag har tänkt. Istället blir det andra dåliga saker. Surprise party!

Jag tänker en del på hur det var när jag var yngre.. mitt första lpt, jag var femton år. Det var en konvertering. Jag var inlagd men ville gå ut, men då sa de att om de behövde kunde de hålla mig inne med tvång. Jag trodde inte ens att de var seriösa. Jag trodde inte att det fanns något som heter tvångsvård. Döm om min unga förvåning när de skrev vårdintyg och satte mig på isoleringen. Alla var så himla matter-of-fact, som om det inte var något konstigt alls. Fast det var det väl inte för dem för de jobbade ju med sånt men för mig var det ju utomjordiskt.

”Nu följer du med in på det här rummet.”
”Tänk om jag inte vill det då!”
”Så kan du inte göra, nu har du lpt.”

Det blev ingen förhandling den gången utan jag konverterades tillbaka efter tre dagar. Sen två veckor senare hände det igen och då höll det i fyra månader. Sen vart det behandlingshem, och sen vart det bup igen, och sen behandling igen, och sen bup igen, hundra gånger. Det var inte förrän två år sedan som jag äntligen hamnade i ett bra läge med frivillig placering och bra öppenvård. Jävla kaos det har varit..

Jag hade läkarsamtal idag och de ändrade min medicin fast jag sa att de inte skulle göra det. Så då blev jag arg och ledsen. De sa att vi kunde prata igen imorgon om jag ville men jag ville inte det då men nu vill jag det för nu har jag kommit på hur de ska göra med medicinen. De måste sätta all min medicin som vb, eftersom jag är inte sjuk varje dag, så jag kan ta dem ibland bara när jag har dåliga dagar.

Fyfan alltså I CANNOT WAIT TO GET OUT OF HERE. Snart snart snart.

And I’ll be good to you, if you’re good to me

Jaha. Då var det onsdag igen. Jag har inte avvikit mycket på senaste tiden. Jag har inte gjort mig illa mycket på senaste tiden. Mitt ben brukar vara fullt av datum då de daterar varje sår med tusch så att de ska veta vilket sår som är vad, men nu har jag bara två datum som snart går bort. Om inget händer blir det första gången på tre tusen miljarder år som jag inte har stygn på kroppen. Och det är första gången det känns möjligt. Det har känts som att det inte spelar någon roll vad fan jag gör för jag kommer ju ändå inte ut men nu har jag snart min biljett till friheten om soc får ändan ur vagnen. Fan alltså om de sabbar det här så går jag sönder. Inte en minut till, inte en minut. Nu är det lunch.

Syskonkärlek

När jag var lite mer än två år gammal så föddes min bror. Jag har varit så arg på honom men samtidigt ofta så glad. Eftersom det är så kort mellan oss så har vi alltid varit nära och lekt mycket. Världens jobbigaste, men definitivt världens finaste också.

Först när jag blev sjuk så kom jag i kontakt med socialtjänsten rätt fort. Det var någon som gjorde en orosanmälan för att jag gick ner så mycket i vikt, aldrig tvättade mig och slutade gå i skolan. Jag har haft det bra hemma så detta berodde bara på att jag var deprimerad. Jag tror det var då det började gå utför med min bror, med hans vardag och våran relation. Istället för att jag bodde varannan vecka hos mamma och pappa som han gjorde så turades mamma och pappa om att ha mig några veckor i taget, för de orkade inte efter ett tag. Det kom hem tanter från soc och mellanvård från bup till oss flera gånger i veckan. Det var inte heller ovanligt att jag blev hämtad med polis eller ambulans till sjukhuset. Jag personligen tyckte att det var skitjobbigt när fyra poliser kom och bankade in dörrar och skrek hemma hos oss, och jag kan bara tänka mig hur det måste varit för min bror. Jag gjorde det otryggt hemma. När jag slutade flytta mellan mamma och pappa och istället bara bodde hos pappa, så bestämde han sig att han ville bo bara hos mamma. Det var aldrig någon som frågade hur han mådde eller hur han kände för situationen. Han var tretton år den gången jag blev hämtad för gott.

Sedan dess har vi aldrig bott ihop. Han blev tyst och bortglömd hemma, mamma och pappa var upptagna med att rodda i mitt ärende. Ju äldre han blev desto mer kunde han hitta andra saker utanför hemmet och när jag flyttade till behandlingshem i en annan stad så kunde mamma och pappa slappna av lite. Då tror jag det blev bättre för honom. Men den placeringen varade inte länge utan jag var snart tillbaka på bup för sex kaosartade månader till. Även fast jag inte var hemma så präglades allt av mina problem. Det var rätt orättvist faktiskt.

Efter bokstavliga år av skit och sånt så kom jag till ett hem i ännu en annan stad där det blev rätt bra för mig. Min bror hade redan flyttat till egen lägenhet när han var arton, men det gick inte bra för honom där. Han åt ingenting och gjorde ingenting, han gick inte ens på uppropet på kth där han hade kommit in. Hela hans tonår hade han varit tyst och duktig, och sällan visat sin inre smärta som andra tonåringar gör. Det var ju alltid jag som skrek högst. Jag tror att allt det jobbiga som han höll inne hela tiden blev mycket värre inuti honom där det låg och grodde.

En dag för två år sedan så kom min styvpappa oanmäld dit jag bodde och avbröt i musikterapin. Han sa att jag måste åka till sjukhuset och hämta en nyckel, för min bror hade blivit inlagd på psykiatrin, han behövde ha saker hemifrån men ville inte träffa någon av våra föräldrar utan han ville att jag skulle komma och hämta hans nyckel och saker till honom. När jag träffade min bror så ville han inte berätta något om vad som hade hänt. Han var inne två perioder om några veckor och började äta medicin. När han flyttade till den stad han bor i nu så verkade det gå bättre ett tag, men han sket fortfarande i skolan och bodde i ett sunkigt rum som jag var den enda i familjen som fick besöka, så jag brukade åka dit när jag kunde och hjälpa honom att städa. Jag minns att hans spegel var trasig, den hade han sparkat sönder.

Nu den senaste nyårsafton, så ringde min pappa mig, och sa att de hade behövt hämta min bror från ett ställe i södra sverige där han hade varit och firat nyår med sina kompisar. Han hade druckit för mycket och tagit för mycket medicin och skurit sig i handleden. Jag gick nästan sönder. Jag hade inte haft någon jävla aning om hur jobbigt det är att stå på andra sidan och inte kunna hjälpa.

Jag älskar min bror så fruktansvärt mycket. Jag kunde aldrig tänka mig hur sjukt svårt det är att vara anhörig till någon innan allt det här. Han var på psyk i sin hemstad bara i två dagar. Efter den inläggningen har han mått bättre, börjat på öppenvård, börjat i skolan och engagerat sig i studentföreningen. Så just nu verkar det vara lugnt, men det kan ju komma tillbaka när som helst. Vi pratar inte längre. Han bor i en annan stad och har sitt. Under min tid på sjukhuset här så har han varit här två gånger, mycket uppskattade gånger, men bara två gånger. Han ringer inte.

Jag vet hur det känns när man är ”sjuk”, att det känns hemskt när andra är ”sjukare”, för då är man ju själv inte tillräckligt ”sjuk” och det kan ju nog många känna igen sig i.

Jag saknar honom.

Inget slut i sikte

Jag blir inte rädd längre, bara trött, när det är injektioner och bältessäng och stökeri, då blir jag trött. På mig själv och alla andra. Jag är så jävla sur faktiskt att jag är inlagd fortfarande. Jag vill fan inget mer nu.

Jag vet inte om jag skrev om det innan men de hemma vill inte att jag ska flytta hem igen. Eller det är klart de skulle vilja att det gick, men de tycker inte att det går, de tycker det är bättre för mig att bo någon annan stans där det finns mer resurser och nåt sånt. Och här tycker de typ att ingenting fungerar, de ser att jag mår sämre av att vara här men känner sig bakbundna då jag håller på och så. Alla hade hoppats på att de där övervakade permissionerna var det som skulle hjälpa, att jag skulle svara friskt på att komma ut lite, men jag är så förstörd nu så det gick visst inte så bra. Så nu är de hemma inställda på att jag ska flytta, och det kändes förjävligt i början, fast nu när jag har tänkt mer på det så verkar det kanske bra. Det blir möte med soc snart så får vi se. Jag vet ingenting.

Är jag verkligen ens sjuk någonstans? Jag känner ju själv ofta att något är fel och att jag mår fruktansvärt dåligt, men jag tror inte det är någon sjukdom… alla säger ju hela tiden att livet inte är roligt och att man måste leva genom det jobbiga, och det innebär väl i princip att alla har det såhär? Så vad är det de går och väntar på? Om det inte finns nån i hela världen som mår bra, hur kan de då tro att just jag ska börja göra det helt plötsligt? Det verkar liksom inte vara normalt att må bra för jag träffar ju bara människor som mår dåligt hela dagarna.

Jag har utgång med personal.. farligt det där.

Here comes the shame

Det är totalkaos här. Extravaket som sätts på, och det är lugnt ett dygn, så de sätter av det, och jag gör illa mig, så de sätter på det, och sen börjar det om… igår fick jag vänta så länge på läkaren så jag gick och lade mig, sen väcker de mig mitt i natten för att de ska sy. Orkar inte. Ingenting går framåt. Och de har två andra vak också, och massa personal som inte kommer till jobbet när de ska, så det är extrem kalabalik. Stressigt som fan och det är klart det påverkar.

Men jag orkar inte tänka.