Månad: maj 2017

Mitt liv blev en lång korridor av toalettdörrar som inte går att låsa

Jag är på ett sjukhus. Här är det fullt av sjuka människor. 

Vad vill ni mig?

Nu får jag röra mig utanför avdelningen och i sjukhuskorridorerna ser jag dem. Samma gamla patienter som jag skrattat med som jag gråtit med som jag levt sida vid sida med i ändlösa månader. Dem möter jag med ett leende och ett ”tråkigt att vara här igen”. Läkarna som i princip varenda en har tvångsåtgärdat mig när de gått jour i det förflutna. Dem möter jag inte blicken på.

Välkänd patient. Försämring i känd schizofreni-sjukdom. Bristande sjukdomsinsikt. 

Vad vill ni mig?

Bläääärrrgghhh

Jag är tillbaka på sjukhuset en snabbis, ville inte skriva om det för allt är för mycket och svårt att få fatt om och det ska bara vara en kortis så det var inte värt att nämna. Men nu ligger jag här på goda gamla piva och känner att jag måste skriva av mig.

Det är en tjej här som håller på nu precis som jag gjorde i somras. Alltså att avvika varje gång man kan och när man körs tillbaka flippa och bli bältad i samband med att man går i slussen från polistransporten. Jag fattade aldrig hur jobbigt det är för de andra patienterna. Men det är det, det är svinjobbigt och man blir orolig och det blir oroligt på avdelningen. Usch alltså. Jag kan inte fatta att jag är här igen. Jag skulle ju aldrig tillbaka.

Nu när jag ändå skriver så kan jag ju passa på att berätta att allting går bra i mitt fall, de tog bort extravaket idag och jag kommer få gå ut och röka snart. Inget stök från min sida, inte ens vid handräckningen hit vilket annars är en major trigger. Och inga injektioner. Så jag kommer nog ut rätt fort härifrån. Får man hoppas.

Att överleva dagen

Terapi idag, precis som jag har varje dag extrainsatt just nu. Elefanten står där i rummet men jag pratar på om andra saker. Trots att faktum är att jag har fått ett ultimatum och nu vet jag inte vad jag ska göra.

Det är för mycket alltihopa och jag vet inte vad som händer och vad som ska hända. Det kan bli lite hursomhelst. Jag gillar inte att inte veta.

Piano-man

Ja för jag får ju en skruvad känsla av tillfredsställelse av att vägra allt. Inte mer än så. Men det är inte kul när det är krig mellan mig och världen.

Ja och jag önskar att någon ska ingripa för det är jag ju själv tydligen helt inkapabel till.

Svag fel och löjlig

Jag förstår inte att vägen är genom. Jag vill ha alla lösningar serverade på ett silverfat. Och kan jag inte få det så är det åt helvete med allting och jag bara lägger mig platt. Har jag en kämparglöd eller har några utomstående andra kämpat åt mig alla dessa år? Jag tror nästan att det är det sista. För jag vill aldrig kämpa, aldrig göra något som är svårt.

Ja jag är stark för att jag står på benen. För att jag försöker komma över saker och ting alldeles på egen hand. Och vissa saker som jag varit med om är helt sjuka och ingen ska vara med om det. Men jag gick inte under. Det är starkt.

Men jag är svag. Och här efter skulle det följa en mening som jag nog väljer att ta bort. För jag är löjlig löjlig löjlig. 

Skärp dig och tänk inte så jävla mycket. Det är bara att bita ihop.

Men jag kan inte. Jag kan inte mer nu.

Jävla psykfall 2

Okej, jag fattar vad jag gör för fel. Man får inte slå i bordet, knäa sönder ett elskåp och kasta en tallrik i marken. Det är omoget.

Men föreståndaren är på semester denna vecka och jag känner mig odödlig. 

Jag tror att jag aldrig har lärt mig att hantera frustration på ett sunt sätt. Och de är inte utrustade här att ta hand om min frustration tills dess att jag lär mig hantera den. Jag är sönder från sjukhusåren så all öppen vård går åt helvete. Då blir det ännu mer sluten vård som gör mig ännu mer sönder. Det kära gamla ekorrhjulet.

Jag vete fan vad jag ska ta mig till.