Månad: mars 2017

Jag vet ingenting

Nu har läkaren kommit på en jävligt konstig idé. Jag ska äta leponex OCH zyprexa. Jag trodde att vi skulle byta zyprexan mot leponex. Men jag ska äta båda. Hur fan är han funtad? Jag äter redan typ trettio piller om dagen. Nu blir det ännu fler. Det känns inte okej faktiskt. Det känns som de vill göra mig till ett riktigt dreglande urinstinkande vårdpaket igen. Och hela tiden hotet om att om jag inte accepterar den medicin han vill ge mig så blir det sjukhus, jag måste genom att äta psykosmedicin visa att jag tar emot behandling och om jag inte tar emot behandling så måste det bli tvångsvård. Jag tror det här blir en katastrof. Jag känner mig så bakbunden.

Ännu värre blir det av att han i slutet av samtalet tjatar till sig att få se min arm där jag gjort två särskilt djupa sår som jag vägrade åka och sy och som de nu är mycket oroade för att de ska vara väldigt svårläkta. Och jag skäms skallen av mig. Ingen får se sånt men nu satt både läkaren, sjuksköterskan och psykologen där och betaktade. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Man får inte ens skära sig ifred.

Herregud, tänk om det hjälper. Tänk om det faktiskt hjälper. Helt förstummande fantastiskt.

Vet ej 24

Jag har ingenting att skriva. Allt har lämnat mig. Jag vet vad det kallas när jag är såhär. Så här tyst, tom, långsam och tillbakadragen. Men det skiter jag i.

Det irriterar mig på ett sätt. Att det finns diagnoskriterier osv som kan definiera mig. Då känns det som att det inte är mitt. Att jag inte är bara jag. Att man kunnat betrakta dessa drag jag har hos en massa människor och sedan haft mage att skriva in det som en sjukdom i dsm-iv. Då känner jag mig inte särskilt.. originell.

Är det inte konstigt ändå? Att det finns så många som har samma drag som mig så att det till och med ses som vedertagen fakta att det är ett ganska vanligt tillstånd? Jag förstår inte hur det är möjligt, hur det hänger ihop. För jag hade ju aldrig läst om eller kommit i kontakt med sånt här innan det hände mig. Då tänker jag inte på självskadebeteendet alltså, det har ju varit väldigt inspirerat, men det andra. Jag kan fortfarande inte skriva ordet. Men vart har det kommit från liksom? Det kan ju inte bara komma från ingenstans? Jag vet att der kan komma från narkotika men jag har aldrig missbrukat. Jag vet att det kan komma från gener men ingen annan i min familj har den här diagnosen. Det finns ingen logisk förklaring.

Så jag blir tvingad att tro att jag är undantaget. Alla de andra som lider på samma sätt som jag, som uppvisar samma tydliga drag, de kanske har en sjukdom, men inte jag. Det jag upplever och inte upplever är något helt annat. Men åh vad jag önskar att jag kunde tro att det bara var en sjukdom, en inbillning. Då skulle mycket av skräcken släppa.

Hur accepterar man sånt här? Jag har haft min diagnos i fem och ett halvt år. Och jag kan fortfarande inte acceptera det, jag kan fortfarande inte luta mig tillbaka och låta mig vårdas. Varje gång de nämner ordet psykos så darrar jag.

Psychotic breakdown som det kallas i filmerna. Fast det är värre i verkligheten. Det hade jag ett senast igår tydligen då jag hade ringt psykologen och varit arg som ett bi och förtvivlad över att de hade ett kontrakt med sjukhuset att med krav bakbinda mig, lura mig och slutligen stoppa undan mig. Vilket de förmodligen inte har. Men jag har lätt att lägga ihop pusselbitar så att det visar komplotter mot mig. Och jag får höra det vareviga dag så jag vet vad det kallas det också.

Men det skiter jag i.

Jag skriker dock inte längre sedan jag flyttade hit. Jag höjer rösten lite bara. Det får räcka. 

Jag hade visst en del att skriva ändå.

Medicinmaskinen 

Det här är nästan den värsta medicinen jag varit med om som jag minns. Då har jag ändå gått på överdoser haldol och leponex samtidigt, för att inte tala om all cisordinolacutard jag fått i mina dar. Det löjliga är att invega, som den medicinen han nu lagt till heter, ska vara så lindrigt och inte ha så mycket biverkningar. Men jag har tagit den nu i fem dagar och jag är helt matt och illamående, muskelsvagheten går inte att beskriva. Men det värsta är ändå kramperna. Jag får kramper som liknar dem jag får vid panikattacker, men utan det mentala, så jag skulle inte kalla det ångest. Det är bara fysiskt och det håller i sig i upp till två timmar. Inatt vaknade jag flera gånger av kramperna och när jag gick upp på morgonen hade jag träningsvärk. Det här är nog första gången jag längtar till ronden. För vi måste prata om dosen, han satte inte in mig på någon startdos utan började pang på, och att jag ska få något som lindrar kramper och värk tills insättningsbiverkningarna går över. Jag har haft såna här kramper förut när jag lagt till andra neuroleptika, och då brukar det funka med diazepam och naproxen. Så jag hoppas jag får det vid behov. Man ska må bättre av medicin, inte sämre. Men det blir mycket biverkningar när man blandar så mycket olika mediciner, och då får man ännu mera mediciner mot biverkningarna. Jag vill ha bara en lugnande och en sömnmedicin och inget antidepressivt för jag är inte deprimerad och inget antipsykotiskt för jag är inte psykotisk och sen inget mer. Nu är det en jävla holabalola cocktail av allt möjligt och mycket som jag tycker är överflödigt. Man ska inte behöva ta flera olika mediciner av samma typ, very redundant.

Det går ändå inte att medicinera bort någonting utom panikattackerna. Medicineras ska det likväl. Men jag vet ju att medicinen är en del av experimentet som jag ska gå ner mig i. Och jag måste äta den för annars får jag inte vara här. Eftersom vi ser på din historia att du blir knallpsykotisk när du slutar med din medicin. Och det blir väl aldrig bra. Jag blir rädd och otrevlig också. Går inte att resonera med. Kan inte behärska mig. Det blir mycket jobbigt för alla runt mig, och jag vet ju det, och det är därför jag äter de där förbannade medicinerna, för deras skull. Och för jag inte vill bli inlagd och uppsagd.

Men allt beror på vilka glasögon man tar på sig. Hur det står till med mig. Jag ser inga större problem i mitt liv annat än att jag är däckad och svag hela dagarna av medicinen. Det är ju inte mycket till liv.