I helgen fyller jag år.
Jag är inte där jag trodde att jag skulle vara när jag närmade mig 30. Jag trodde nog inte jag skulle närma mig 30. Men om jag nu tvunget skulle göra det så hade jag föreställt mig att jag på något sätt skulle ha uppnåt något. Vuxit ifrån det. Och blivit självständig.
De andra tjejerna på BUP, de som låg där tillräckligt länge eller ofta för att ha fastnat hos mig, de hade absolut grova svårigheter, jag ser på deras facebook nu att de har gift sig och fått barn, någon pluggar till socionom, någon jobbar heltid som undersköterska. Jag spenderar mitt liv på ett behandlingshem där jag ligger och vilar och vilar tills min rygg blir helt krokig.
Och jag vågar inte gå själv på de där promenaderna som jag så innerligt behöver. Och personalen har ju 10 andra patienter här också så de kan inte hålla mig i handen hela tiden. Särskilt nu på sommaren.
Jag får lov att säga att det har verkligen varit sugigt med semestertider. Men det är en vecka kvar bara.
I alla fall så åker jag till familj och valpgos imorgon för att fira min födelsedag tillsammans med mina nära.
Så det är ju bra.
1NK0GN1T0 