Jag borde bara stannat inne

Jag gick till affären vilket var ett stort misstag. Det är fullt av fyllerister överallt och jag hatar påverkade människor, som inte kan prata normalt, som inte kan slå rätt kod när de står före mig i kassan, jävla idioter, hur fan kan man tycka det är kul att dricka vätskor som får en att bli helt onormal. Det var även en massa väktare där och jag är rädd för väktare för bara man gör nåt som är det minsta onormalt så brottar de in en i bilen och kör en vart fan de vill, jag har mött så otroligt många människor på psyk och sånt som blivit misshandlade av väktare, och personligen en gång när ett par väktare skulle bära in mig på bup så tog de helt fel grepp, inte alls samma som polisen brukar göra, och så sprattlade jag och då tappade de mig på marken så jag fick en spricka i armbågen, jävla idioter. Det är även valborg så alla i min familj som jag vill prata med nu när jag mår dåligt har också druckit en massa och det är ju om möjligen ännu värre att prata med välkända fulla människor än vad det är med okända. Så jag känner mig ensam och orolig och saknar dem.

Och de hade inte ens kvar av den juicen som jag gick till affären för att köpa.

Fan vilket jävla oflyt.

Jag är visst en riktig människa!

Nä, jag tänker inte skära mig idag heller, inte ens lite. Vad får jag ut av det?

jag vill inte lyssna på er någemer

En stilla undran och totalförvirring

Jag undrar hur allt hänger ihop. Varför jag har fått den här ohälsan.

Som barn var jag inte särskilt snäll mot andra barn och trotsig så till den grad att jag i yngre tonåren började medicineras mot ”beteendestörningar”. Fastforward för jag orkar inte ta hela barnpsykskiten, men slutligen vid arton fick jag diagnosen schizofreni. Med en utagerande och ”hotfull” sjukdomsbild. Det är vad som står om man läser journaler och det låter ju väldigt… gravt. Det är inte så jag ser mig själv. Jag ser inte den jag själv tycker att jag verkligen är i det störiga barnet som tappade kontrollen om hon inte fick huvudrollen, inte heller i den ständigt slutenvårdade tonåringen som de så gärna ville att hon skulle ha neuropsykiatriska diagnoser att hon blev utredd tre gånger trots att ingen av utredningarna visade på den typen av problem, inte heller i den unga vuxna kvinnan som spottade åt de diverse läkarna när de kom in för att se om hon kunde släppas från bältessängen. Det är ju inte jag. Jag tycker att jag är en snäll och vettig människa. Jag tycker att jag har blivit missförstådd av soc och psykiatrin ända sedan hela skiten började. Jag tycker att de målar in mig i ett hörn när de diagnostiserar mig med en sjukdom där det hör till problematiken att inte förstå att man är sjuk, då har jag ju ingen chans att sätta emot.

Men hur jag faktiskt betett mig är ju fakta. Och de faktumen om faktiska händelser som faktiskt rent objektivt har skett kan jag inte sätta i relation till den personen jag är. Jag kan hävda att jag blev fjärrstyrd, provocerad och manipulerad men det är ju jag, min fysiska kropp, som gjort det. Det känns helt overkligt faktiskt. Jag har ingen aning om varför häften av de sakerna som händer och har hänt ens händer och har hänt. Man blir ju lite förvirrad.

Men det jag ville komma fram till är att jag är så mycket mer. Om man skalar undan lager efter lager av symptom så är jag en människa här under också. En människa som vissa andra människor på denna jorden tycker om och till och med älskar. Det blir så snävt när en läkare slänger ur sig en psyk.status och inte tar i beaktning att jag varit vid liv varje dag i nästan tjugofyra år och den större delen av de dagarna har jag varit helt normal. 

Är det ens rätt att sätta diagnos på en människa som är särskilt utsatt på det sättet jag är, jag tänker på telepatin och rösterna då, är det ens rätt att sätta en diagnos och provocera fram beteenden som man vill göra experiment på. Men det ska jag inte gå in på nu för det var inte vad detta handlade om.

Jag blir bara så förvirrad och förvånad varje gång de drar upp saker ur journalen. Det är ju inte jag. Kan man inte välja att bortse från det som varit negativt och se att jag är så mycket mer. För det är jag. 

Älskade lillebror

Min bror har tagit en överdos igen. Jag vet inte hur jag ska reagera. Inatt när jag fick veta det ringde jag honom och bara grät men jag vet ju själv att det stjälper mer än det hjälper när ens anhöriga blir helt hysteriska. Nu har han kommit hem och jag vill ringa honom varje kvart och höra att han är okej. Men vad sänder det för signal liksom? Att när han gör farliga saker så börjar alla plötsligt bry sig och sätta honom i första rummet? Jag önskar att jag alltid satte honom i första rummet och alltid hörde av mig mycket. Att det inte skulle krävas en överdos för att få mig att göra det. Men när jag frågar honom hur han vill att jag ska reagera nu så säger han bara att jag ska vara som vanligt. Så det är väl det jag ska göra. Men jag är så ledsen. Vi är alla väldigt ledsna just nu.

Åter igen

Jag trodde det hade blivit bättre för de sa att jag inte var lika tillbakadragen och frånvarande, någon påpekade att det var länge sedan jag fastnade i trappan och mimade, jag har själv känt att det varit lättare en tid. Men igår kom allt tillbaka, kvällen var ett jävla helvete av röster, jag fastnade hela natten, nattpersonalen fick proppa i mig två extra zyprexa och vara med mig tills jag somnade. Och idag hade ju jag dumt nog bokat in frisören för jag trodde jag skulle klara det och jag gick dit trots allt men det var ett misstag. Alla människor på hela stan var besatta av helvetets signaler och skickade övervakning av mig till mina röster som i sin tur skickade tillbaka till mig, och det var fan det jobbigaste jag gjort på länge att stå ut i den rädslan. Och jag vågade inte göra några av mina vanliga botemedel eftersom då skulle de skicka att jag hade gjort det och dessutom stod det en polisbil på torget som väl var utskickad för att ta mig till sjukhuset om jag skulle göra botemedel, eftersom mina botemedel inte är så diskreta direkt så skulle de märka det och även om det inte var därför de var där så kan man ju ändå inte gå runt på stan och göra såna grejer som en jävla idiot. Men hela den grejen att jag vet att alla människor jag möter också vet, och att de vet att jag vet, och sen måste alla låtsas ändå, det är så jävla jobbigt. Varför är alla ute efter mig, varför är alla så lättpåverkade, jag vill bara vara ifred. Fan också.

Whole reason

En bra helg.

Det gör mycket.

Men mardrömmar hela nätterna.

Konsekvenstänk

Konsekvenstänk säger de att jag inte har. Att det är därför det är som det är nu och att det är därför alla tvångsåtgärderna på sjukhuset ägde rum. För att jag inte förstår konsekvenserna av mina handlingar. Men det där är fel. Jag förstår visst, jag vet precis hur det funkar, det är bara att jag skiter blankt i det. Pekar finger åt världen med mina handlingar. Det handlar inte om någon utvecklingsstörning som gör att jag inte förstår. Jag bryr mig bara oftast inte

Nu har jag hela natten på mig.

Det är ett reellt hot nu att jag inte får bo kvar om jag fortsätter skära mig så jag behöver sjukhus och dessutom vägrar den vården, nu har de sagt det till soc och nu ligger det hos mig. Jag måste skärpa mig för jag verkar inte kunna ta någonting på allvar. Jag vill bo här. Men jag vill skära i mig också. Vilket vill jag helst?

Fråga

Jag lär inte få bo kvar här och behöver något som är ett mellanting mellan psyk och behandlingshem. Som är lika säkert som psyk men att det finns behandling också. Finns det något sånt?

Jag kommer inte hem ikväll

Det har ju alltid funnits där och på ett sätt tycker väl jag att det är passande. Jag vill ju bli tagen på allvar. Och om jag kunde få nya erfarenheter som inte är lika hemska som de jag nu har, det kanske vore bra i mitt liv. Men risken är för stor och jag vet ju faktiskt sen tidigare att det funkar inte så som jag har tänkt, det blir inte så. Inget kommer ur det. Det är bara ett sätt att pausa. Och jag är ju glad att inga åtgärder vidtas samtidigt som jag känner att någon gång får någon ruska om mig och säga att det inte är okej, att det inte kan accepteras. Men det är inte bara jag som är i baklås. Det är personalen också. Det finns väl inte så mycket de kan göra. När jag är såhär. De står handfallna. Och jag väntar på en reaktion som aldrig kommer.

Det har varit såhär alldeles för många gånger. Att ingen vet vad den rätta reaktionen är och inget händer medan jag drar det till sin spets. Då kommer plötsligt hundra ovälkomna reaktioner från alla håll och kanter.

Jag önskar att någon kunde fånga upp mig tidigare.

(Fast det är löjligt och omoget att tänka så. Det är ju meningen att jag ska fånga upp mig själv.)