Det har varit bra det är bra

Jag sover inatt i lakan som inte är tvättade i comfort creations waterlily, ty jag är på permission igen till min far. Bortsett från den främmande lukten är det bra. Det är trivsamt här.

Tänk att jag brukade bo här? Jag bodde här i nio år. Och nu är det nio år sedan jag flyttade. Mitt rum står kvar. Min dator, mina böcker. Min säng som nu luktar främmande sköljmedel. Mitt Star Wars-lego har vi burit ner i förrådet, utom Millenniumfalken. Den har en hedersplats på skrivbordet.

Det här var mitt hem. Jag tänker väl på ett sätt fortfarande på det här som mitt hem, jag har ju min pappa här och min katt här. Men jag bor inte här mer. Och jag kommer inte bo här någonsin igen.

Jag har många fina minnen. Jag försöker hålla fast vid dem istället för att minnas hur jag lämnade den här lägenheten som mitt hem för sista gången. Jag kan komma tillbaka hit nu, jag får vara här, jag får sova här. Vid årsskiftet fick jag till och med nycklar!

Jag minns lilla jag och min lilla bror som delade rum och pappa satt på en saccosäck mellan våra sängar och läste Sagan om Ringen. Jag minns när jag fick mitt egna rum och var orolig på natten och pappa läste H C Andersens berättelse Något. Jag minns min första egna dator och MSN. Jag minns Marylandcookies och jordgubbssaft.

Barndomen i denna lägenhet.

Permis

Fållar gardiner åt pappa. Det blir jävligt bra om jag får säga det själv.

Ska åka till landet i helgen till mamma och hennes man. Det blir nog också bra.

I haven’t the room for the paaain

Jag drunknar i medicin.

Det är sommar. Det är slut på pengar och slut på tandkräm.

Innan doktorn gick på semester pillade vi i några mer piller i min apodos och jag har numera en fungerande dygnsrytm, normalare aptit och lugnare känslor.

Jag har alltid misstrott medicin men måste erkänna att vissa preparat faktiskt funkar. Sen att man tjugofem år gammal ska äta den här sjuka mängden medicin som jag dagligen gör är ju bedrövligt.

Jag vet att reglerna är att man inte får numrera saker när man pratar om psykisk ohälsa men nu gör jag det ändå för att ge perspektivet. Den första överdosen jag tog som tonåring var 80 tabletter i självmordssyfte och jag hamnade på intensiven i två dygn. Idag tar jag 37 tabletter om dagen utspridda i sex apodospåsar, dvs på två dagar är jag nästan uppe i samma antal tabletter som jag kunde dött av för åtta år sen.

Och jag tror att om jag gick till en farmaceut som kollade igenom min medicinering så skulle hen hitta femhundra krockar och kontraindikationer och rena farligheter. Jag vet att det här är helt ohållbart i längden och att jag någon gång kommer behöva rensa ogräs i medicinlistan.

Här på behandlingshemmet ser de varje tendens hos mig att vilja sluta med mediciner som ett tecken på återinsjuknande. Föreståndarens och terapeutens krav för att jag får stanna här är att jag äter de mediciner som jag blir ordinerad. Den dagen jag inte sväljer koppen är den dagen de börjar problematisera min placering.

Men liksom när jag blir utskriven härifrån hur fan ska det gå till dårå? Jag kommer aldrig kunna rensa ogräset själv, i öppen vård för första gången på god knows hur många år det blir för hittills är det nio, ska jag bli utskriven härifrån då bara för att hamna direkt på sjukhus för medicinjustering? Det går ju inte. För om jag sätter foten över tröskeln på ett sjukhus är det kört. Då tappar jag allting.

Jaja. Det där är bara katastroftankar. I alla fall så funkar det ju relativt bra i hjärnan nu med medicinen som jag har nu. Yolo.