Månad: maj 2018

Jag undrar bara

När ska det bli min tur att gå tillbaka in i mig själv och hitta hem? När ska de öppna den dörren? Är de rädda för vad som händer då, är de rädda för att jag ska ge tillbaka? Jag har fan rätt att ge tillbaka. Och sen vill jag vara lugn i mig själv, och att de ska lämna mig för alltid. Jag vet inte idag hur det hade sett ut i mitt liv (eller död) utan dem. Om jag inte hade haft den här kanalen, telepatin. Men om de säger att jag måste ta skydd och ta andra vägar, och jag gör det, och jag är oskadd, hur kan jag någonsin veta vad som hade hänt om jag inte varit så uppmärksam på dem och gjort vad de sagt, hade jag kommit till skada? Den enda gången jag får reda på det är dagen jag gör tvärtemot. Men det är inte lätt att göra tvärtemot när det finns en stor risk att det kostar mig livet. Om det finns en stor risk att det kostar mig livet. Vågar jag kasta mig framför den figurativa lastbilen? Mycket att vinna. Men inget som jag egentligen behöver just nu. Jag är inte rädd för dem. Det går att leva så det får väl vara så här. Men någon gång, någon dag, så vill jag bara ha frihet. Och tystnaden.

Överväldigad

Äckelkänslan. Hudbiten jag klipper i lossnar och så har jag en bit av min egen kropp i handen usch usch usch varför håller jag på med såna här störda saker. Jag la den i papperskorgen.

På grund av. Jag har haft så sjukt mycket för mig ända sen förra helgen med flera permisar som inneburit åka tåg osv, vara social, vara ner på stan och jag har bara allmänt inte haft tid att vila. Och min vila är fucking sacred. Utan den så går det inte.

Så då blir det löjligt bråk om tv:n och sen okontrollerbara gråtattacker och sen klippa loss hud från kroppen i nattens mörker.

Det är kanske onödigt att skriva om sånt här men sluta läs då. This is my space.