Ett sorgligt minne från forntiden

Tänker mycket på den här händelsen inatt. För den avskräckte mig så pass att jag inte tagit en överdos på 9 år. Och jag behöver minnas det här just nu. För hjärnan löper amok i destruktiv riktning.

Jag är på mitt rum på behandlingshemmet där jag bor, 2011. Jag går mellan sängen och fönstret för jag kan inte sitta still. Självmordstankarna är inte nya utan det var bara en vecka sedan jag senast blev utskriven och jag har tänkt fram och tillbaka under den veckan hur det egentligen är, om jag verkligen vill försvinna bort från allting för alltid. Sen sätter jag mig på bussen till apoteket. Ingen hinner märka att jag är borta. När jag har tagit tabletterna så ångrar jag mig. Jag försöker spy upp dem, men personalen kommer och knackar med min tvåmedicin. Jag har redan tagit en hel burk såna där säger jag. Och nu är jag väldigt medicinpåverkad.

Det är den snabbaste ambulansen jag någonsin åkt med. Den kom på två röda till behandlingshemmet och lika fort till sjukhuset.

Sen minns jag inte så mycket.

Jag är på en bår som de ställer i ett rum som har ”sjukhuspaneler” i träfaner.

Det är inte lika många sjukvårdspersonal i rummet som jag är van vid från sårskada-triage.

De trycker ner en tjock slang i min hals och säger svälj, svälj.

Jag vaknar i en tvåsal på miva med ekg och automatisk blodtrycksmanchett, jag har urinkateter men inget dropp. Jag frågar senare om jag fått kol men det har jag inte utan har bara blivit magpumpad.

När jag vaknar så är jag förvirrad och jag vet inte vad som har hänt. Jag ligger i en sjukhussäng och kopplar direkt att jag är på psyk. Så jag försöker resa mig och ta mig ur sängen. Jag förklarar för vaket att jag ska gå till rökrummet. Här finns det inget rökrum säger hen. Vet du vart du är? Hen berättar vilket sjukhus och avdelning jag är på – inte där jag trodde. Jag lägger mig tillbaka i sängen bara för att någon minut senare deklarera att de måste hjälpa mig ur sängen för jag ska gå till rökrummet.

Jag vet inte hur länge jag är där, utom att dagen efter tar de bort urinkatetern och låter mig gå ur sängen för att kissa.

Psykkonsulenten kommer när jag är medicinskt färdigbehandlad och då är jag såpass bra att jag kan sitta med hen i ett fikarum och prata. Jag minns inte vad vi pratade om. Lite senare kommer två civilpoliser och ska köra mig till ett annat sjukhus, där min hemavdelning ligger.

Detta skedde i april 2011. Jag blev inte utskriven från sjukhuset förrän december 2012.

Det var inte värt det för en burk tabletter som jag ändå ville spy upp.

Den här händelsen har jag i minnet inatt, inte för att det var mitt dödligaste självmordsförsök, definitivt inte mitt mest fysiskt jobbiga vad gäller efterföljande biverkningar.

Men när jag var där på miva, öm i halsen, svag i benen, fast i en säng som jag inte lyckades resa mig ur, med en urinkateter som jag med min bästa förmåga inte kunde dra bort, vaket med stoneface vid min sida som läste årsgammla allers för att slippa titta på eller interagera med mig… så svor jag att aldrig försöka ta död på mig själv med tabletter igen. Det var inte värt det, den gången heller.

Och jag har hållt det löftet i 9 år. Och jag ska hålla det inatt