Ingen lyssnar

Jag pratade idag med läkaren o ssk om de konstiga somatiska symtom jag har. är så orolig och känner att någonting är riktigt fel. De säger att det är psykosomatiskt och jag gick därifrån med min stående xanor höjd från 2 mg om dagen till 4 mg. fast jag sa att jag inte ville det. känns så jävla fel. Jag behöver inte mer xanor. Jag vill veta vad som är fel på min kropp. Ingen lyssnar.

Största möjliga tystnad

För att må bra för att kunna använda min hjärna för att för att kunna sluta medicinera för att kunna vara vaken för att kunna gå utomhus så behöver jag att det blir tyst. Jag behöver att mina tankar slutar klippas av, jag behöver att sluta fastna. för att kunna hålla uppmärksamheten, röda trådar! Jag behöver att vara i fred! Jag vill inte äta en mindre överdos tabletter var dag jag vill inte bo i ett kaos jag vill inte behöva inkontinensskydd när jag sover jag vill inte dregla obehindrat jag vill inte bära på 40 kilos övervikt jag vill inte vakna 5 gånger om natten jag vill inte sitta i soffan och glo som ett jävla fån för att kroppen inte lyder OCH jag VILL INTE HÖRA ERAN BULLSHIT så

Låt mig stänga av. Låt mig stänga av det. Snälla får jag sova i natt

Jag vill bara kunna stänga av det så att jag kan fokusera på något såsom tex en serie det har kommit många bra som jag vill se nu men jag kan inte hålla i min uppmärksamhet

För fan.

Pest eller kolera

Jag mår inte bra. Någonsin alls. Särskilt inte ikväll.

Ångest, jag går sönder ångest. Och jag har ju all vb i världen för att de säger att jag ska ta i såna här tillfällen, att det ska hjälpa. Så jag tog två lergigan, men det hjälpte inte, och jag tog en temesta, men det hjälpte inte, och jag tog en zyprexa, och sen sov jag ett tag. Och nu har jag inte ångest. Men jag är så jävla trött och seg nu. Klockan är 19.25 och jag kommer inte komma upp ur sängen igen idag.

Jag vet inte vad som är mer ovärt, att ångesta sönder eller ligga utslagen på detta viset. Båda två.

Allt är så jävla pissigt och mörkt.

Orkar inte

Hello infection my old friend
I’ve come to talk with you again

Dra täcket över huvudet vetja

Jag vill skriva av mig men det är bara samma gamla, samma gamla.

Jag vet inte om jag skulle finna värde i att igen här älta de gamla plågor som fortfarande förföljer mig.

Gjort är gjort.

Jag lyssnar på en bra ljudbok i alla fall och det är ju najs. Sover mycket och har ont i huvudet jämt. Livet rullar på. Igår flyttade en tjej ut och det betyder att jag är den som bott längst i huset och det påminner mig om att jag har aldrig lyckats bo såhär länge på samma ställe om man inte räknar psyk men där bor man väl tekniskt sett inte. Så det är ju bra, för jag har det bra här, jag trivs här.

Kvällarna är jobbiga. Ensamma, rädda. Irriterade. Isolerade. Men sen kommer morgonen och då är jag oftast mig själv igen.

Och alla gamla minnen, de skaver. Och jag vill älta. But there is a time and a place for that, and this ain’t it.

Alkov

Jag sover ju i en trång alkov. Jag har väggar runt hela sängen förutom en bit bredvid fötterna så man kan komma in.

Vägg till höger. Vägg till vänster. Vägg i fotändan. Vägg i ryggen. Det finns ingen plats för honom att sitta bakom mig.

Jag vet att han inte sitter där.

Likväl hör jag att han sitter där.

Jag vill bara säga åt honom. Håll käften nån jävla gång. Men han sitter inte där.

elusive mf creeper

Ordning på ordningsvakterna!

Vad jag inte behövde se i min sista insta-koll innan läggdags var övervåld av ordningsvakter. Direktångest och tur att jag har terapi omedelbart på morgonen imorgon.

Kolla klippen på @action4humanity_se om ni inte vet vad jag pratar om nu.

Var det bara jag som reagerade på att hon inte skrek när hon leddes eller man ska kanske säga drogs ut ur vagnen, men iaf att hon var inte så högljudd i ett upprätt tillstånd. Men så fort de skulle lägga ner henne (på en bänk?! jävla pappskallar det är inte en säker fixering någonstans) så började hon skrika. Och hennes skrik och försök att få bort mannen ovanpå henne tolkades som våldsamt motstånd. När jag såg inspelningarna så kände jag igen mig så mycket i det, att vakter/poliser (och psyk framförallt faktiskt) har provocerat fram ”hysteriskt”, ”hotfullt”, ”våldsamt motstånd” beteende i mig – saker som jag inte är. Och sen använde de min reaktion som försvar för att vidta ännu mer åtgärder som leder till ännu mer negativa reaktioner. Men nu kom jag av mig lite.

Vem som helst kommer att skrika och bli hysterisk om hen blir nedlagd på marken med stora starka män i princip sittandes på en medan de tar ditt barn åt sidan, dessa farliga läskiga människor som gör dig illa, tar bort ditt barn så du inte kan se det och veta att det är tryggt.

Tänk istället om vakterna hade satt kvinnan på bänken och suttit på varsin sida om henne, och på det sättet väntat på polis vilket jag antar var vad de skulle göra. De hade sittandes på bänken kunnat hålla fast i hennes armar för att förhindra att hon lämnade. De hade kunnat försöka prata med henne så hon höll sig lugn. De hade kunnat försöka NÅGONTING innan de bara gick till attack!

Låt mig dra alla över en kam nu men nä. Varje gång de tar på sig västen, så tänker de: hur många armbågar kan jag spräcka idag, hur många spydiga kommentarer kan jag lägga, hur många bältningar kan jag botcha (pga obefintlig utbildning vilket gör att de inte ens borde få hålla på med sånt), och framförallt: Eftersom att alla mina kollegor förstör inte bara förtroendet för samhället, psykiatrin, polisen osv, som förstör hela liv – hur ska jag kunna hålla dem om ryggen?

För – hela yrkeskåren är enig – det var aldrig så att de fängslade mig och att det gjorde mig så upprörd att jag gjorde våldsamt motstånd. Det var alltid så att jag gjorde våldsamt motstånd och därför fick fängsel.

Utom att det alltid var precis tvärtom.

Jag önskar verkligen att jag kunde göra nåt för kvinnan i inspelningarna eller egentligen framförallt för det lilla barnet.

Jag är ledsen. Och rädd. För att världen är sån här.

Väntan på nåt som säkert ändå uteblir

Jag ringde nyss ner till personalen för jag behöver stöd. Han som svarade dammsuger och verkar mest vilja lägga på så säger han att jag ska vänta på att den andra personalen (de är bara två på kvällen) ska komma upp till mig. Snart. Och så avslutar han samtalet med ”ring om det är något.” Men wtf. Det var ju det jag gjorde.

Jag behöver inte snart. Jag behöver nu. Ge fan i din jävla dammsugare och ge stöd istället.

Finns det ingen rak väg att gå

Jag tänker inte skriva om valet eller suicidpreventiva dagen. Orkar inte faktiskt just nu.

Om tjugo minuter kommer de med medicin igen. Direktkontakt med en annan levande människa. Wow.

Sommaren var piss men nu har jag bättre stunder. Just i detta nu är en av de sämre stunderna så kan inte riktigt uttala mig om det bättre men jag vet i den logiska ordningen att det finns timmar där och här. här och där whatever. Pratar ordentligt, skrattar och deltar. Ikväll ska vi kolla på idol.

Men just nu. Jag är ensam. På grund av att jag vägrar gå ner till måltiderna (röster inte mitt fel) eller spela skip-bo. Jag vill inget annat än att ha en trygg kontakt. Men dem är svåra att få tag på.

Om ni hittar nån hojta till åt mig.

Nu kommer hon med medicinen.

Sönder

Våga inte styra händerna men måste och våga från ett ställe till ett annat till ett annat till ett annat. Våga inte styra händerna men jag styr händerna jag måste styra händerna jag måste styra upp detta. Ibland drunknar jag. Ibland går jag sönder.

Alltid så tar jag emot hjälpen.

Gråter och gråter och gråter. De kommer med nattmedicinen och jag gråter och skakar sönder av ångest. Ensam för att inte rösterna ska höras ut. Hemligheter. Jag gråter för deras förbannade hemligheter. Och så sitter de en stund tills jag kontrollerar mig själv att sluta gråta och börja andas för att jag vill bara att de ska gå. Sen går de. Och sen gråter jag.

Det är tufft nu. Läkaren dubblar iktorivildosen. Jag ger det en chans. Sen ger jag upp.

Jag går sönder och snart finns det inget av mig kvar.