Duktig

Saker löser sig. Ekonomin har varit kaos men det jämnar ut sig nu tack vare superb soc-handläggare, lägre telefonräkning, återbetalningar av räkningar jag egentligen inte skulle betala och dessutom sysslopeng på b-hemmet. Och köpstopp i februari månad. Så jag kommer inte gå back längre och därmed inte behöva ta av mina försäkringspengar. Det känns otroligt lättande.

Min ena terapeut är även gruppchef här och därmed har hon stort inflytande på personalens arbetssätt, vi har gjort fram en rutin för kvällarna vilket ger personalen lite extra direktiv som vissa av dem inte är glada för men eftersom det kommer från henne kan de inte bara avfärda det. Och vi har kört med det i två veckor nu och det hjälper mig massor. Så pass att jag självskadar kanske två ggr i veckan snarare än varje kväll.

Extra antideppen hjälper delvis. Vaken mer, ”med” mer, fixar mig på morgonen osv. Mår fortfarande skit kanske halva dagen men då har jag ju en halva som är ok i alla fall. Också att jag kan se fram emot saker som besök, utflykter osv. I helgen var bästa bästisen här med sin familj och det gjorde mycket.

Nästa vecka så ska jag och två andra tjejer här börja i en kör! Det blir nog roligt!

Jag är på rätt bra humör idag. Och duktig.

Tack för mig

Jag drömde om varma svidande köttsår

Jag tänker faktiskt inte skära mig nu. Det är jobbigt och blodigt och grisigt och jag bara orkar inte det nu. Då får jag väl vara ett dåligt och utsatt och oskyddat skal till människa då tills jag orkar åtgärda det. Min hjärna är inte en egen apparat, det är jag som bestämmer idag och jag bestämmer att jag inte tänker skära mig idag. Så det så.

Peppigt värre

Helg! Besök! Familjen! Glad!

Kalla handen

Ikväll är en sån kväll då de ”inte har tid”. Men jag vet att de har tid men jag gjorde en grej förut så de blev sura på mig och då får man kalla handen sen.

Ja jag vet att det inte är okej att bete sig hur som helst men jag har bett om ursäkt och att det inte ska hända igen, vad mer kan jag göra? Sen jag flyttade hit kan jag räkna ”incidenter” på fingrarna och det är en jävla skillnad på mitt beteende jämfört med hur det varit större delen av mitt liv. När jag mår såhär jävla pissigt så regregerar jag ibland och det är inte konstigt och betyder inte heller att jag har blivit ett monster igen, bara att jag mår skit och inte kan kontrollera det. Och då behöver jag hjälp och inte kalla handen för att jag inte följer planer och regler. De allra flesta dagar är jag en fucking MÖNSTERPATIENT. Men jag är ju här av en anledning och det är inte att jag ska bestraffas på detta sättet som jag känner nu att jag blir.

Säg det rätt ut istället att vi tänker inte stötta dig idag för vi är sura på dig. Men nej. ”Vi har inte tid” medan de sitter och kollar på tv.

Blir så ledsen, trött och ensam. 

Fin i håret

Idag var jag hos frisören och det blev jättefint.

Resten av dagen var inte jättefin men jag klagar alltid för mycket så jag ska bara hålla käften nu.

Blir i vanlig ordning terapi imorgon och övermorgon. Sen i helgen får jag besök. Så jag ska väl klara mig veckan ut iaf. Det går när jag har saker att hänga upp mig på. Fyll upp dem bara. Så blir det bra sen.

(Fast jag har väntat i tolv år på att det ska växa bort. Och det växer inte bort.)

And o how tired my legs felt

Jag

Vet inte hur jag ska avsluta den meningen.

Jag får hjälp. Det är bra här och ingen otrygghet i situationen. Jag har fått placeringen beviljad till sista december och sen får jag fler år om jag vill och behöver.

Men en enorm otrygghet inuti dumma dumma mig. Bara för att jag är eller inte är jag. Jag känner mig fjärrstyrd och hjälplös.

Jag gör stora framsteg på vissa plan och stora baksteg på andra. Se på det som är bra då.

Men jag ser bara det dåliga.

Filtret

Hjälp mig om jag vill det

När jag sitter här nu ensam och vågar knappt tänka tanken att någon kunde nå in nå fram rädda mig om jag lät dem. Jag har resurs här i form av två personal som vill hjälpa mig om jag lät dem. Men jag stänger in mig ensam här vågar inte tala vågar inte. Men det som händer i denna ensamheten det är inte bra. Jag vill krypa ur skinnet på mig själv ligga som en klump gelé på mattan och ruttna. Jag vill att räddande änglar kommer och gör mig hel inuti lugn inuti. Om jag lät dem.

Fånge här i tankens bur. 

Igår

Jag kastade alla de vassa sakerna i den där soppåsen

Bra och starkt gjort, jag tar med den härifrån

Men jag behåller pysselsaxen för det är så dyrt att köpa en ny

Ja men inte gör du väl illa dig på en sax

Try me

Då får jag väl sitta med dig här ikväll

Det undanber jag

Men det löste sig ändå

Ett dygn självskadefri

Vet ej nr ??

Jag gjorde allt jag skulle idag utom duschen. Duschen kan gå och hänga sig. Jag kan gå och hänga mig i duschen. (obs jag kommer inte hänga mig i duschen)

Jag lyckades rita lite på ateljén trots fel på höger hand. Det blev inte så bra, kunde inte sudda. Men bättre lycka nästa gång. Jag tänkte ta med bilderna till ronden imorgon så jag kunde visa läkaren att det inte är så illa då jag kunde hålla i en penna. Men jag glömde dem på ateljén. Jag tror nog han kommer godkänna handen ändå.

Faaaaan asså jag vill inte att han ska kolla på min arm. Ingen får kolla på min arm den är PRIVAT. Är så nervös varenda gång jag måste visa upp skador för folk. Jag vill inte att någon ska se, att någon ska döma.

Hur är du rädd att folk ska reagera, vad är det värsta de kan tänka, frågade psykologen idag. Kunde inte ens svara för det är hundra saker. Att jag är svag som inte kan låta bli och slav i impulsivt beteende, att jag är svag och patetisk som inte gjort tillräckligt, att jag är överdriven som inte kan hålla mig till lagom. Och jag har fått ta så mycket skit för ärren, på simundervisningen i åttan fick jag simma själv efter alla andra för att inte ”provocera”, vid ett annat tillfälle när jag var på semester med min dåbästis, jag badade inte men jag hade baddräkt, så kom två läskiga tyskar fram och fotograferade (!!) mig, utan att be om lov eller nåt, och min bästis sa till att vad fan gör ni men de bara mumlade på tyska och gick därifrån, det var sista gången jag hade baddräkt. En varm sommar på bup när bildterapeuten kom till mig på avdelningen i mitt rum där jag fick ha kortärmat, hon sträckte helt oombedd ut handen och drog den längs min arm och sa att armen min kändes som en tvättbräda, skötaren som sa i en period när jag syddes mycket att jag såg ut som ett lapptäcke. En sommar för tre-fyra år sen när jag varit skadefri länge (bara vita ärr kvar) jag var i Köpenhamn och hade en kortärmad klänning och en snubbe på krogen ville bjuda mig på en drink i utbyte mot att han fick känna på ärren. Massa såna sjuka saker.

Så jag är väldigt restriktiv nu med vem som får se mig i kortärmat/kortbent. Det gäller nästan särskilt vårdpersonal då jag vet att de har så mycket att jämföra med, de har liksom sett allt redan och vissa kan ju inte bara hålla käften utan kommenterar massa onödiga grejer. Ja jag vet att jag inte är den som skär mig mest/djupast/oftast på denna planeten, jag är nästan plågsamt väl medveten om det, men det fyller ingen som helst funktion att tala om för mig hur långa och djupa sår andra människor har, jag är inte intresserad av det, folk kan skära sig så mycket eller litet de vill, det har väl inget med mig att göra. Jag släppte behovet att vara värst för flera år sedan och vad ska jag göra med informationen om att den och den skadade sig så och så mycket, det varken lägger till eller tar från på min skada. 

Jag skriver på telefonen och detet här tog ju fan en timme att skriva märkte jag nu så jag får sluta.

Nu vill jag sova och bara få ronden imorgon överstökad. Håll tummarna för mig för det kan jag inte göra själv just nu.

Dagbok i förväg

Morgondagen. Ateljeverksamheten + terapi + fotvård + duscha = fullspäckat. Det är bra för mig att ha saker att göra.