Jag har bestämt mig för att gå upp på mornarna, eftersom att inte göra det leder till nätter som denna. Jag är för hjärnförlamad för att orka lyssna på ljudbok och därmed bara ligger och vrider mig i den fysiska tystnaden som jag förnimmer bakom mina röstuppleverser. Nu har jag legat nedsläckt här i två och en halv timma utan att somna och det är bara så jobbigt, tråkigt. Och rösterna frankly skräckinjagande.
Nä nu blir det ett till försök med ljudboken.
Men man ska inte behöva ha det såhär
Rensar facebook. På folk jag inte ens vet varför jag är bekant med, rasister och antifeminister och rent allmänt idioter. Vill inte se era störda inlägg längre k thx bye
Jag har varit iväg till London över helgen med min mamma och det har varit så skönt att komma bort. Är glad att vi gjorde det mesta av tiden vi hade där. Många nya fina patronus-minnen. Jag tänkte att jag skulle skriva några peppiga inlägg när jag var där, men hade inte tid. Har sovit en hel natt i sträck (!) och avvärjt två panikattacker.
Tillbaka till vardagen är inte kul men låter hur stå oskrivet för jag vill ha ett positivt inlägg för en gångs skull.
Min mamma är bäst i hela världen faktiskt. Hela min familj är det.
Känn tacksamheten fylla mig och andas den friska luften.
Jag kan inte sova. Jag vet inte varför. Det känns som jag har gjort allting rätt men det funkar inte idag.
Promenerat under dagen check, ätit relativt bra check, skärmförbud efter klockan tio check, sömnmedicin check, bra temp i rummet check, bolltäcket check, ljudbok check, lugn musik check, meditationsappen check
Pallarinteeee
Känner mig så hemsk. Kan inte bete mig som folk. Och visst jag mår inte bra nu men det är ingen ursäkt för elakt beteende mot andra som också mår dåligt. Skärpning.
I fought, I lost, now I rest.
Det är bara svårt. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Det var rond idag. Jag borde egentligen pratat med läkaren men varken orkade eller vågade. Jag har väldigt svårt med läkare, han som jobbar här är bra och jag känner honom någorlunda efter ett års kontakt, men jag blir alltid nervös och rädd när jag ska prata med honom. Så jag låter oftare bli.
Jag är kluven när det kommer till medicinen. På ett sätt har jag väldigt svårt att förstå hur några piller ska ta död på mina svårigheter. Samtidigt måste jag erkänna att den faktiskt har hjälpt, ännu en gång. Och då tänker jag att det kanske finns andra mediciner som också kan hjälpa mig med mina andra problem.
Fast jag räknade ut lite snabbt nu att jag har prövat 38 olika psykmediciner som jag minns och vet vilka det är. Så det finns kanske inte så många kvar att prova. Men allt kan ju hänga på kombinationer och klockslag.
Fast jag vet inte. Vill ändå inte ändra nåt nu innan resan. Men jag ångrar nu att jag inte pratade med läkaren för nu måste jag vänta en hel vecka tills nästa ronden.
Dagens dagliga mål: är att inte sova hela dagen, posta ett paket, skaffa autogiro för mitt internet och telefoni, samt måla naglarna. Önska mig lycka till.
Inget var ju på riktigt, allting var en inbillning, jag känner nu att de kan ta bort min diagnos för jag är inte sjuk längre dessutom tror jag inte på att medicin funkar så det är inte så att jag är latent sjuk men bättre av leponex, detta betyder att jag aldrig varit sjuk heller och det gör mig rätt förbannad för all skit jag varit med om pga denna diagnosen, och då menar jag inte de symptom jag haft som lett till diagnosen utan själva ordet i sig som står i min journal som gör att jag drömmer mardrömmar på nätterna, om hur jävla dåligt jag har blivit behandlad stundtals, och det är en sån dröm som jag nyss vaknade från och jag känner bara att kan vi inte ta bort stämpeln och gå vidare, jag är inte sjuk mer och dessutom har jag säkert aldrig varit det och det är det som gör mig förbannad för allt lidande var i onödan.
1NK0GN1T0 