Minnen som kommer i natten.

Nu är det sömnlös natt med hundra minnen. Det kommer när jag inte är beredd.

De spänner upp midjebältet så att de kan dra över mig på sidan. Det är sjukt obekvämt att ligga som en jävla inverterad ostbåge när armarna är spända uppåt rakt ut från kroppen. Sen sprutar de in giftiga mediciner i min rumpmuskel. Ett två tre fyra stick. Och de vrider tillbaka mig så jag ligger på rygg igen. Och de spänner tillbaka bältet hårdare. Och jag gråter och jag skriker för jag vill inte. Jag vill bara inte.

De ville aldrig samarbeta med mig och sen sa de att det var jag som inte samarbetade.

Jävla idioter. 

Jag borde bara släppa det. Men jag kan inte. Känslominnen. Nu är jag frisk och har inte ens attitydproblem. Men om jag får vara barnslig så säger jag att det är så JOBBIGT att ha varit med om jobbiga saker. Ta bort det, tack.

Vet ej 31

Jag är så jävla trött på mig själv.

bla bla BLA

Kan inte somna om. Funderar på att sätta mig vid datorn. Jag skiter i att det är dåligt för jag har ändå redan blivit värdelös med sömnhygienen. Det brukade vara min räddning, att jag var så bra på sömnhygien. Visst att jag vaknar till hela tiden och det har jag gjort i typ tio år men det kan man ju inte hjälpa men jag brukar kunna somna om men nu är det kört, pga jag är dum i huvet. Jag vet precis hur jag borde göra och så gör jag inte det. 

Nattliga funderingar inkluderar: Måste jag skära mig i armen varje dag nu när jag ska få dbt färdighetsträning som börjar nästa vecka? För jag kan ju inte skriva på veckokortet att jag inte har gjort illa mig tillräckligt mycket. Det är ju pinsamt. Och jag fattar själv hur jävla dumt tänkt det är. Men jag känner så.

Jag är nog fel funtad i huvudet. Hur fan kan man tänka så störda saker.

Note to self tillbaka på banan IDAG. 

Where no one has gone before

Nu har jag vaknat och efter jag har städat så blir det STAR TREK!! Sick with anticipation alltså. Det bara måste vara bra.

Och, haha, nu är jag så outad om någon som känner mig irl läser detta mvh största star trek-nörden i allas bekantskapskrets. 

Dags för mössan igen?

De senaste veckorna har varit bra. Jag har till största delen kunnat bortse från rösterna som jag tyvärr fortfarande hör och förstått (och förstår) att de inte sitter på den absoluta sanningen, att de inte ”hörs ut” utan att det bara är jag som hör dem, och att jag är en egen människa. Jag har varit social och haft humor och bortsett från några få panikattacker för det mesta mått rätt bra, jag har varit mig själv kan man säga, den jag är under symptomen.

Cue the sucker punch.

Jag satt fram i bilen. Vid ett övergångsställe saktade personalen som körde in för att släppa förbi en gående man. Jag fick en enormt stark signalkänsla av att den mannen som gick över gatan var ett hot mot min personliga säkerhet och en röst från baksätet säger klart och tydligt att vi måste köra över honom. Jag känner väl igen den rösten, det är en av de männen som brukar prata bakom mitt huvud. Jag har hört hans röst tusen miljarder gånger. Men inte fan brukar det göra mig så rädd.

Jag blev rädd för att mannen fick gå oskadd över gatan, eftersom personalen stannade såklart, eftersom att han nu går fri att skada mig. Jag blev rädd för att såna här tydliga kommandon har jag inte fått i hjärnan på så länge och tänk om allt kommer tillbaka. 

Jag blev rädd för att om det varit jag som satt vid ratten så skulle jag kört över honom.

För jag har varit i den situationen många gånger, att jag känt mig hotad av eller hört avslöjande röster om vad som sen visar sig vara bara vanliga människor, typ folk på stan/bussen/whatever, och jag har då betett mig på ett oacceptabelt och frankly helt galet sätt mot dessa främmande personer. Och det får man inte göra för då blir de rädda och mår dåligt och jag vill inte få någon att må dåligt och dessutom kommer väktarna och jag är rädd för dem.

Och nu efter det har gått ett tag sen detta hände så har jag lugnat ner mig och det känns bättre men jag är så rädd att det ska bli galet igen. Bara för det var så jävla tydligt och om ni inte hör röster kan ni inte förstå, det låter inte inuti huvudet, det låter helt komplett trovärdigt som att han sitter bakom mig men han är inte där och ändå blir jag lurad. Det kom så plötsligt. Och jag vill inte att det i mitt liv plötsligt ska komma röster i huvudet helt oprovocerat.

Hur fan ska jag kunna leva då.

Äntligen positivt!

Jag fick färdighetsträning med terapeuten jag föredrar och i oktober ska jag till Mall of Skandinavia med en av mina kontaktpersoner. Så jag är nöjd! Tråkigt att Gaga-konserten är inställd bara.

Åsidosatt

Jag ska få börja färdighetsträning här på behandlingshemmet. Jag såg fram emot det men nu sa den terapeuten jag vill ha att hon kanske inte kommer kunna klämma in mig en gång i veckan och då får jag en annan terapeut som inte kommer kunna ha regelbundna träffar. Så nu känns det jobbigt och jag känner mig åsidosatt om den terapeuten som jag vill ha inte han ha mig bara för att hon inte har tid för hon har tio andra tjejer redan. Varför kan inte jag få vara en av de tjejerna? Jag vet att jag inte har borderline och egentligen går den behandlingen de har mot psykos, men detta skulle ju vara utöver det eftersom jag har kvar självskadebeteende fast jag är frisk från psykosen. Så att jag får en helhetslösning. Nu känns allt jobbigt. Kan det inte bara gå min väg nån gång?

Nästan fri från bensodiazepiner

Från och med idag slutar jag med iktorivilen helt! Det känns bra och jag kan få tillbaka den om jag så önskar men jag tror inte jag kommer behöva det. Detta innebär att jag endast har ett bensoläkemedel kvar i påsen. Fan vad jag är bra.

Vet ej 30

Jag har levt mycket mer än alla andra.

Och jag har dött mycket mer än alla andra.

Svordomar. 

Jag ska försöka få till nåt inlägg här snart som inte bara är blaj men allt är ju blaj.

Grått. Regnigt. Nä. Nu är jag bara störig.

Step away from the smartphone.

Tristessen

Dagarna går. Inget händer.