Jag får skriva tw grejer här till skillnad från typ insta som jag håller helt fritt från det. TW självskada.
Så idag kan jag glatt meddela att såret som aldrig läkte som tvingade mig igenom två antibiotikakurer har äntligen läkt över efter 64 dagar. Nu ska jag fortsätta behandla en vecka till förhoppningsvis läker det helt!!
Ibland ser jag på insta folk som är på sjukhuset och så undrar jag vilka avdelningar det ens finns egentligen där folk får ha typ pennor och stickning/virkning? Pennor och stickor och virknål är ju vapen. Känns helt absurt
Förresten undrar jag en sak med tanke på hur det var i min tid i psykiatrin. Har de flesta avdelningar ett förbud mot skor? Är det liksom normen att man lämnar in sina skor i slussen och får ett par tofflor? Eller får man ha kvar sina egna skor? Får man ha tex sina egna skor fast utan snören/med pappsnören? Gör de en avvägning beroende på hur tunga ens skor är?
Kommentera gärna din egen erfarenhet!
Jag tror det är nåt fel på mig? Jag har humörsvängningar. Konstanta konstiga humörsvängningar. Som kan få mig att brista ut i sång eller dans men nästa stund i gråt och sedan är jag tillbaka i mitt vanliga flacka känsloliv en stund tills jag plötsligt känner stor irritation mot personalen som felaktigt kallade en brödbit för en macka men nästa gång jag ser henne blir jag väldigt pratsam. Det här är obekant för mig. Jag har i allmänhet svårt att uppleva starka känslor och jag är inte särskilt pratsam. Är det här normalt? Är det såhär friska människor är hela tiden? Har jag blivit frisk? Jag visste att när jag blev frisk så skulle det kännas onaturligt och obekant och jag vet inte om jag gillar det. Men jag vänjer mig nog och det finns många fördelar med att vara frisk. Jag kan sluta med mina mediciner, jag ser fram emot att snart skratta ett riktigt hjärtligt påriktigtskratt, jag ser fram emot att mina röster ska lämna mig så att jag kan börja plugga till gymnasiebehörighet. Fast det kanske ändå inte går om man är konstant överväldigad av inkompatibla känslor.
Om nån fortfarande läser den här bloggen.. kan ni svara på två frågor.
Om du själv är diagnosticerad som psykiskt sund, känner du igen dig i mina känslor? Är det så man ”ska” känna?
Kan man vara frisk och sluta äta sin medicin fast man hör röster? Personal opinions please – jag vet att doktorn säger nej.
Jag vill det så mycket.
Angående artikeln om att Meghan Markle inte skulle kunna lida av psykisk ohälsa på grund av sin klasstillhörighet och tillhörande privilegium.
Om man ska vara helt krass så lider jag av svår psykisk ohälsa. Det är det som står i min journal – ”svår schizofren sjukdom” är en fras som återkommer i anteckningarna och jag har haft diagnostiserad schizofreni sen jag var 18 år. Det är inte så jag ser mig själv, och jag lever inte efter min diagnos. Visst lever jag fortfarande under den men det är off topic. Poängen är att jag har psykisk ohälsa.
Under min uppväxt har båda mina föräldrar tjänat över 100 000 kr i månaden. Jag har alltid haft allting som jag behöver och lite till. Och eftersom jag bodde växelvis som barn hade jag två av allt. Två datorer, två cyklar. Vi hade värdefull konst på väggarna och tre bilar. Jag växte upp i rikedom.
Men det stod inte pall när jag kraschade rakt in i det. Ingenting kan köpas som lyser i det mörkaste mörkret. Ingen på mammas eller pappas välbetalda jobb fick någonsin veta att dottern deras låg i en sjukhussäng och morrade. Och det var ensamt för dem, för de hade ingen att vända sig till. Och det var ensamt för mig, för jag fick alltid höra hur mycket jag hade och hur tacksam jag måste vara, och jag kände mig sämst som inte bara kunde vara problemfri.
Jag vet inte varför jag drabbades av det jag är drabbad av. Jag tror inte att det är trots hur välställt vi hade det, för jag tror inte att olycka diskriminerar,varken uppåt eller neråt i klass. Visst har jag inte haft några materiella våndor. men det har inte gjort mina mentala våndor mindre.
Jag tycker snarare det verkar osannolikt att Meghan Markle inte skulle må dåligt i den situationen hon var. Den rikedom vi haft i min familj är väldigt relativ till den brittiska kungafamiljens och den gjorde oss ensamma. Måste hon inte då varit hundra gånger mer ensam.
Mitt vanliga dusch-schema är att det går 7 dagar mellan att jag duschar, men om det är omöjligt kan det dras ut på till högst 10 dagar mellan. Därför är (var) mitt hår ”tränat” att inte se smutsigt ut så fort.
Men nu för ett tag sen så kunde jag inte duscha på tre veckor, och efter det har mitt hår blivit helt crazy och ser fettigt ut efter bara typ tre dar. Fattar ingenting.
Har nu försökt återgå till 7-dagars-regeln. Hoppas håret vänjer tillbaka sig.
någon människa kanske tycker att jag duschar orimligt sällan och att det är konstigt att personalen duschar mig och tvättar mitt hår medan jag sitter på en pall i badrummet. Well this is sickness honey and it ain’t pretty. Jag är sämst på hygienen och har alltid varit. Jag kan inte ens minnas senaste gången jag duschade mig själv… men jag är inte äcklig med flit, jag lovar. jag kan skylla allt på mina ~negativa symptom~
Tänker mycket på den här händelsen inatt. För den avskräckte mig så pass att jag inte tagit en överdos på 9 år. Och jag behöver minnas det här just nu. För hjärnan löper amok i destruktiv riktning.
Jag är på mitt rum på behandlingshemmet där jag bor, 2011. Jag går mellan sängen och fönstret för jag kan inte sitta still. Självmordstankarna är inte nya utan det var bara en vecka sedan jag senast blev utskriven och jag har tänkt fram och tillbaka under den veckan hur det egentligen är, om jag verkligen vill försvinna bort från allting för alltid. Sen sätter jag mig på bussen till apoteket. Ingen hinner märka att jag är borta. När jag har tagit tabletterna så ångrar jag mig. Jag försöker spy upp dem, men personalen kommer och knackar med min tvåmedicin. Jag har redan tagit en hel burk såna där säger jag. Och nu är jag väldigt medicinpåverkad.
Det är den snabbaste ambulansen jag någonsin åkt med. Den kom på två röda till behandlingshemmet och lika fort till sjukhuset.
Sen minns jag inte så mycket.
Jag är på en bår som de ställer i ett rum som har ”sjukhuspaneler” i träfaner.
Det är inte lika många sjukvårdspersonal i rummet som jag är van vid från sårskada-triage.
De trycker ner en tjock slang i min hals och säger svälj, svälj.
Jag vaknar i en tvåsal på miva med ekg och automatisk blodtrycksmanchett, jag har urinkateter men inget dropp. Jag frågar senare om jag fått kol men det har jag inte utan har bara blivit magpumpad.
När jag vaknar så är jag förvirrad och jag vet inte vad som har hänt. Jag ligger i en sjukhussäng och kopplar direkt att jag är på psyk. Så jag försöker resa mig och ta mig ur sängen. Jag förklarar för vaket att jag ska gå till rökrummet. Här finns det inget rökrum säger hen. Vet du vart du är? Hen berättar vilket sjukhus och avdelning jag är på – inte där jag trodde. Jag lägger mig tillbaka i sängen bara för att någon minut senare deklarera att de måste hjälpa mig ur sängen för jag ska gå till rökrummet.
Jag vet inte hur länge jag är där, utom att dagen efter tar de bort urinkatetern och låter mig gå ur sängen för att kissa.
Psykkonsulenten kommer när jag är medicinskt färdigbehandlad och då är jag såpass bra att jag kan sitta med hen i ett fikarum och prata. Jag minns inte vad vi pratade om. Lite senare kommer två civilpoliser och ska köra mig till ett annat sjukhus, där min hemavdelning ligger.
Detta skedde i april 2011. Jag blev inte utskriven från sjukhuset förrän december 2012.
Det var inte värt det för en burk tabletter som jag ändå ville spy upp.
Den här händelsen har jag i minnet inatt, inte för att det var mitt dödligaste självmordsförsök, definitivt inte mitt mest fysiskt jobbiga vad gäller efterföljande biverkningar.
Men när jag var där på miva, öm i halsen, svag i benen, fast i en säng som jag inte lyckades resa mig ur, med en urinkateter som jag med min bästa förmåga inte kunde dra bort, vaket med stoneface vid min sida som läste årsgammla allers för att slippa titta på eller interagera med mig… så svor jag att aldrig försöka ta död på mig själv med tabletter igen. Det var inte värt det, den gången heller.
Och jag har hållt det löftet i 9 år. Och jag ska hålla det inatt
Vadå? hör du något som inte finns? Hur kan man höra något som inte finns? det finns
stop patronizing me
Hur vet man om det är en myra. Eller en aska
Jag har fucking tagit bort din tw-insta för jag vill inte höra om all din misär och så lägger du fucking ut en blodig bild på din vanliga insta som jag följer bara för vi är bekanta/vänner en gång i tiden. Lägg av! Jag vill inte! Ha lite jävla respekt!
Så trött på att vissa (looking at you T) röker på i sina rum om nätterna.
1. Det här är ett behandlingshem. Droger är förbjudna.
2. Du är här för psykosproblematik. Rök inte cannabis.
3. Det finns en fucking balkong där du kan röka i så fall så slipper det lukta i hela jävla huset.
MVH Vän Av Ordning
1NK0GN1T0 