Vad jag inte behövde se i min sista insta-koll innan läggdags var övervåld av ordningsvakter. Direktångest och tur att jag har terapi omedelbart på morgonen imorgon.
Kolla klippen på @action4humanity_se om ni inte vet vad jag pratar om nu.
Var det bara jag som reagerade på att hon inte skrek när hon leddes eller man ska kanske säga drogs ut ur vagnen, men iaf att hon var inte så högljudd i ett upprätt tillstånd. Men så fort de skulle lägga ner henne (på en bänk?! jävla pappskallar det är inte en säker fixering någonstans) så började hon skrika. Och hennes skrik och försök att få bort mannen ovanpå henne tolkades som våldsamt motstånd. När jag såg inspelningarna så kände jag igen mig så mycket i det, att vakter/poliser (och psyk framförallt faktiskt) har provocerat fram ”hysteriskt”, ”hotfullt”, ”våldsamt motstånd” beteende i mig – saker som jag inte är. Och sen använde de min reaktion som försvar för att vidta ännu mer åtgärder som leder till ännu mer negativa reaktioner. Men nu kom jag av mig lite.
Vem som helst kommer att skrika och bli hysterisk om hen blir nedlagd på marken med stora starka män i princip sittandes på en medan de tar ditt barn åt sidan, dessa farliga läskiga människor som gör dig illa, tar bort ditt barn så du inte kan se det och veta att det är tryggt.
Tänk istället om vakterna hade satt kvinnan på bänken och suttit på varsin sida om henne, och på det sättet väntat på polis vilket jag antar var vad de skulle göra. De hade sittandes på bänken kunnat hålla fast i hennes armar för att förhindra att hon lämnade. De hade kunnat försöka prata med henne så hon höll sig lugn. De hade kunnat försöka NÅGONTING innan de bara gick till attack!
Låt mig dra alla över en kam nu men nä. Varje gång de tar på sig västen, så tänker de: hur många armbågar kan jag spräcka idag, hur många spydiga kommentarer kan jag lägga, hur många bältningar kan jag botcha (pga obefintlig utbildning vilket gör att de inte ens borde få hålla på med sånt), och framförallt: Eftersom att alla mina kollegor förstör inte bara förtroendet för samhället, psykiatrin, polisen osv, som förstör hela liv – hur ska jag kunna hålla dem om ryggen?
För – hela yrkeskåren är enig – det var aldrig så att de fängslade mig och att det gjorde mig så upprörd att jag gjorde våldsamt motstånd. Det var alltid så att jag gjorde våldsamt motstånd och därför fick fängsel.
Utom att det alltid var precis tvärtom.
Jag önskar verkligen att jag kunde göra nåt för kvinnan i inspelningarna eller egentligen framförallt för det lilla barnet.
Jag är ledsen. Och rädd. För att världen är sån här.
1NK0GN1T0 