Not so hot

Det blev ingen permission idag. Istället har jag träffat några ortopeder och en kirurg som har sprungit runt här på avdelningen och kollat det benet jag brukar skära upp oftast och de sa att jag kanske måste opereras. Men tydligen ska man avvakta tills imorgon eftersom det är inget livshotande direkt utan mest funktionshämmande. Så jag får väl hoppas på att det ordnar sig. Jag vill absolut inte operera benet. Alls. Men det gör så jävla ont och jag kan inte gå bra. Så jag vet inte.

Jag tänker ibland på ett liv där jag kan göra vad jag vill när jag vill

Vi har en snubbe nu här som är helt besatt av att borsta tänderna? Han kan seriöst göra det i flera timmar och när han är fastspänd så skriker han att de ska släppa honom för att han måste borsta tänderna.

Life is a bitch and then she gets mean 

Uppgiven

Jag är inte ens rädd längre för vad jag håller på med. Jag har gett upp.

På det hela taget bra

Permissionen gick jättebra! Jag har hälsat på katten, kollat tv med de andra patienterna hemma och spelat dataspel. Dataspel och min stationära dator är typ det jag saknar mest här. Jag klarade nästan två timmar utan självskada och skulle få åka igen imorgon. Utan vak! Jag hoppade ur bilen vid ett rödljus men gick in igen frivilligt efter några minuter och följde med tillbaka till sjukan. När jag kom in på avdelningen kunde jag inte andas på grund av att det är fel på detta stället så jag fick ett litet sammanbrott och skrek en del så fick jag två lugnande sprutor men inte bältessängen i alla fall och det är ett stort framsteg eftersom jag alltid brukar bli fastspänd när jag kommer tillbaka till avdelningen. X-vaket är bara halva dygnet nu, jag får gå ut och röka med personalen och förmodligen åka hem igen imorgon, om jag klarar natten vilket jag säkert gör eftersom jag är så nerdrogad av medicinen nu. Lär väl bara sova resten av kvällen. Så på det hela taget har det varit den bästa dagen på länge!

Dags för permission

Jag tänker inte berätta vad som hände hos psykologen för jag skäms över hur jävla okontrollerad jag är men kort sagt gick det lite åt helvete men inte mycket. 

Idag ska jag åka på permis fast extravaket ska vara med? Kommer ju kännas lagom konstigt att sitta i soffan hemma bland de andra patienterna hemma med två personal härifrån. Skulle hellre inte åka alls om de nu måste vara med mig hela tiden. Vill inte känna mig som ett ufo. Jag är redan så främmande hemma eftersom jag varit borta i sju månader och vissa har flyttat och andra har flyttat in och ny personal och allt. Och alla hemma hatar mig eftersom det blir stökigt och poliser och allt så fort jag kommer hem på permission. Fast jag tror det är bra att försöka ändå, det är vad de säger här i alla fall, men de fattar inte att varje gång det blir sådär flyttas jag ett steg närmare att bli uppsagd hemifrån och det får inte hända för då har jag ingenting. Det får inte hända. Och när jag påpekar det så säger de att då får jag väl sköta mig när jag är hemma men det funkar inte så. Det är inte med flit.

Vi åker om en timme från sjukhuset.

Pressure

Jag får försöka stå ut inte bara med mitt egna utan även andra patienters egna. Hur de blir tvångsåtgärdade och kränkta. Ligger och lyssnar på en bältesläggning just nu, det går liksom inte undgå eftersom det är så lyhört här, jag hör henne även fast hon bor i andra ändan av korridoren. Usch. Jag vill inte. 

Idag hade jag första ordentliga ångestattacken sen anafranilutsättningen. Jag har redan haft mycket ångest men idag trodde jag seriöst att jag skulle dö. Fast jag dog inte utan det gick över efter tio minuter.

Är så jävla tråkigt att sitta på rummet och alla måste vara på sina rum nu eftersom de håller på med den där tjejen. Fy fan alltså.

Lite bra och lite dåligt

Varje dag här leker vi en liten lek som kallas nakenvisitering. Rummet, toan, skåpet, kroppen och kläderna ska gås igenom. Det är en av de mest förnedrande sakerna med denna så kallade vård. Om jag vägrar brottar de ner mig och gör det ändå. En gång i denna situation har de gjort en helt hemsk grej som jag inte ens vill skriva om faktiskt. Det är så förnedrande. Jag vill inte minnas. Det är så fel. Man får inte göra så mot en människa i en utsatt situation. Man får inte göra så mot en människa punkt.

Idag ska jag ha sista mötet med min psykolog på min förra öppenvård.

När jag träffade henne första gången var jag arton år gammal. Jag var ”drottningen på avdelningen” som hon kallade mig och det hör ni ju hur sjukt det är. På cgi-s låg jag på sju. Det gör jag visst just nu också men jag har varit bättre ett långt tag för hon har hjälpt mig så mycket. Det var hon som gjorde utredningen om min diagnos. Det var hon som lyckades få mig ur slutenvård efter ett tio månader långt helvete. Jag är tacksam gentemot henne. Hon och de andra personerna på mitt team har varit så himla bra och verkligen räddat mitt liv. Det är rätt tid att byta öppenvård nu eftersom alla där ska bytas ut eller bli tjänstlediga eller gravida. Men det känns läskigt också för de har funnits där i fem år, de har roddat och slitit för min skull, en av dem gav sitt privata nummer till min kp hemma så de kunde hålla kontakten dygnet runt i vintras när allt var kaos i mig. Är verkligen väldigt tacksam mot dessa människor. Och det ska jag försöka säga idag.

Det enda som blir fel är att jag måste gå utomhus över hela sjukhusområdet för att komma till henne och då kan jag ju inte låta bli att springa ifrån personalen som följer mig. Men jag ska verkligen försöka, för hennes skull, att göra det på tillbakavägen.

Jag drömde om varma svidande köttsår

Idag skar jag av två stora blodkärl så jag har ont i benet och ont i hela kroppen efter att sitta på nån jävla bår i flera timmar. Jag vägrade ligga ner. Det var hundra människor i rummet och alla sprang runt och pratade stressat och jättehögt fast de stod precis bredvid varandra. Och själv var jag helt borta och fattade inte frågorna de ställde. Rum 310 på akuten, kirurgirummet, är typ mitt rum för jag är där varje dag. Fast det är väl inget att vara stolt över egentligen. Inte för att jag någonsin skriver nåt här som jag är stolt över. Nu måste jag hålla benet högt hela tiden för annars blöder det igenom. Och det är väl lite så mitt liv ser ut.

Alla är rädda för att jag ska dö fastän jag känner mig odödlig. Jag frågar varför de är så bekymrade och de säger att jag håller på att ta livet av mig. Och det är väl sant kanske. Men bara kanske.

Jag vill åka hem nu

Inte en gnutta självdistans här inte.

Vart ska jag ta vägen när jag mår skit? Det finns ingenstans att gömma sig. Jag är inlåst. Jag är ingenting

Helt ärligt funderar jag på att bara lägga ner hela skiten, för jag kan det om jag vill men jag vill ju inte det. Det vore en lögn att säga att jag inte tänker på det men jag vill inte dö alls. Jag tänker på mitt självmord ändå. För allt är så jävla jobbigt och jag vet inte vart jag ska ta vägen, vart jag får lov att ta vägen. För det finns inte hopp. Jag ser inte ljuset. Jag orkar inte mer

Varför mår just jag dåligt när jag har varken obalans eller sjukdom? Jag är helt psykiskt frisk kan jag säga. Jag har inga problem kvar, jag vet att jag hade det i vintras när jag kom hit men nu är det höst faktiskt och allt det här är fel fel fel. Jag vet att jag var sjuk i huvudet men jag är inte det längre. Alla mina psykiska och existensiella problem har gått över. Jag vill åka hem nu.

Jag vågar inte berätta för någon om mitt självmord för det är en hemlighet. En gång när jag var yngre så skrev jag ett brev sen läste jag upp det för en läkare som ringde mig på telefonen när jag mådde dåligt. Då sa hon att jag skulle komma in till bupakuten men jag gjorde inte det för det var en hemlighet. Jag har haft kontakt med psykiatrin i tio år nu. Allt är fel. Allt är förstört. Jag vill inte mer, jag vill åka hem nu.

En tyst minut

Tänk om jag skulle leva som om morgondagen inte fanns. För det är ju lite det som är problemet. Den där morgondagen som man alltid måste möta.

Jag hade en liten fridfull timme här då jag bara tillät mig själv att vara ledsen och gråta. Inget rabalder bara tårar. Det var helt okej. 

Jag skriver väldigt lite om allting som jag gör för att må bättre när jag kan, skriver mycket om självskada och inte om distraktion. Men mitt liv handlar mycket om distraktion, om att lyssna på en ljudbok, om att titta på serier, skriva dagbok, lyssna på musik, vila med värmekudde, dricka nåt varmt, ta en cigg, fylla i målarboken. Och andra såna saker. Jag fördriver tid. Jag sitter och tänker, gråter.

Pratar gör jag sällan för jag har inget att säga. Vad finns det som är viktigt, vad gör det ens för skillnad? Ska jag säga till personalen att jag mår dåligt? Det vet ju alla redan så det tillför ingenting. Idag pratade jag lite i alla fall men jag kommer inte ihåg vad jag sa. Säkert inget viktigt eller bra. Jag kan inte förklara hur jag känner.

Jag saknar mig själv. Jag måste komma hem snart och bli normal igen. 

Misär

Vet inte ens vad jag ska skriva om inget händer ju här. Inget som är av värde. Jag är så trött på detta sjukhus och detta mörker. Kollar serier men ingen är bra. Får väl göra nån vända på akuten idag som vanligt. Jag vill bara att detta helvete ska ta slut nån gång för jag orkar inte. Om jag vore hemma kunde jag skjuta några monster på datorn kanske. Skulle nog hjälpa. Ska ju hem på tisdag men jag antar att det går åt skogen som det alltid gör. Tror inte jag kommer få gå på toa ens själv så varför ska jag dit ens om jag inte får skada mig? Vilket jag självklart kommer göra ändå så alla kan dra åt helvete. Ska jag försöka ha en bra timme hemma? Känns rätt omöjligt för jag har dessa jävla problem någonstans. Typ i hjärtat tror jag det sitter eller i bröstkorgen, problem. Jag är ledsen och rädd och ensam och jag gråter och skakar i min ensamhet. Det finns ingen i hela världen som förstår känns det som.