Det får man lov att säga

Det går väl ändå rätt bra.

Frustrationen är total

Nej det är inte JAG som SAKNAR SJUKDOMSINSIKT det är NI som har gjort FEL BEDÖMNING!!

VAD ska jag göra för att någon ska FÖRSTÅ!

Ett räcker på allvar

Kan man vara sjuk fast man blivit frisk? Är jag sjuk? Är jag frisk?

Eller spelar det ens nån roll?

Jag vet inte hur jag kom ned i det här. Det var ju bra. Jag var social, jag var normal, jag drog mig inte tillbaka mer, jag behövde inte kämpa mer. Sen rycktes duken ut under disken och allt ramlade ner på golvet. Och jag gick sönder utan att något har hänt.
Jag vågar inte skriva helt naket faktiskt för jag är rädd att påverka någon negativt. Men det är ju min blogg. Jag vet inte vad jag har rätt att skriva. Vad som är tillåtet. Och varför skulle jag behöva bedyra olika saker inför mig själv? Jag vet ju redan hur det ligger till även om jag inte skriver om det. Men dagböcker på detta sätt är värdefulla i efterhand det vet jag.

Jag somnade halv sex på morgonen och vaknade vid fem på kvällen. Det var jobbigt. Imorgon har jag terapi klockan elva och då måste jag vara vaken. Så jag måste sova inatt. Jag måste sova sova sova. Och det kan jag inte.

Så vad fan ska jag göra.

Dumihuvet

Det känns som att jag sitter i förarhytten och drar i nödbromsen samtidigt som jag står framför tåget.

Får man skada sig utan att det blir tillräckligt ”bra”, liksom kan man sluta mitt i akten om man inte har lust att göra ”klart”? För jag har inte sovit på hela natten och jag orkar inget blodbad osv just nu. Jag vill bara lite lite men det går alltid till överdrift.

Jag är dum i huvudet tror jag. 

Midsommarpepp

Jag ser faktiskt jättemycket fram emot midsommar. Men min styvpappa som skulle handla allt som vi ska laga i matväg ringde mig idag och sa att han bara fått tag på färdigmarinerad tofu, ”men det är ingen skillnad va?”. Haha jo, jag skulle ju göra en vegansk skagenröra på den och det lär ju inte bli gott med marinad i skagenröran. Men det gör inget, jag kan ha avokado i den istället och så får vi grilla tofun. Det kommer bli massa smarriga grejer, majskolvar, grillad rödlök… mmmm. Mamma hämtar mig halv nio imorgon och så åker vi till landet. Det kommer bli bra det här.

Barnpsykiatrin del 0?

Jag försöker få ihop ett inlägg om bup. Men det går inte. Allting är intrasslat och jag vet inte vad som hände när. Jag har en journal på ca 600 sidor här i en tidskriftsamlare någonstans men den orkar jag inte läsa. Det skulle göra mig ledsen. Jag minns när jag fick den, för ca 4 år sedan, att jag läste lite och det stod massa konstiga grejer. Tex en vårdplan av en pab som jag trodde ville mig väl står det att om jag började jaga upp mig så skulle man hota med att larma, och om jag inte lugnade ner mig av ren skräck över att de larmade skulle de hota med tvångsåtgärder, vilket oftast fungerade, om jag fick valet att lugna ner mig ”på egen hand” så valde jag det oftast över tvångsåtgärder, men liksom att använda det ordet i en vårdplan, att man ska HOTA en patient. Fan alltså det var så jävla mycket som skedde där som var så fel, och sånt som var bra också såklart, men allt blir bara en enda sörja när jag försöker reda ut det. Vad hände när, vilka personal gjorde vad, vad hette den där överläkaren som tog lagvidriga beslut i efternamn? Jag orkar faktiskt inte tänka på det nu. Så det blir inget inlägg.

Nervös

Min psykolog går på semester imorgon. Under fyra veckor ska jag ha en annan terapeut. Det känns nervöst.

På midsommar ska jag åka iväg till mamma några dagar. Det var fyra månader sen som jag senast hade permission. Det känns också nervöst.

Vet ej 24

Idag hade jag min extra adl som jag har två ggr i veckan. Betyder att personalen rent fysiskt hjälper mig att duscha och tvätta håret osv eftersom jag inte klarar det själv, av olika anledningar, jag har inte duschat mig själv på flera år utan alltid fått hjälp av institutionspersonal.

Men jag känner mig så jävla dum och löjlig för duschen betyder även att byta förband. Och ingen får ju se! Fast de kollar ändå och jag skäms. Jag är sämst i hela världen. Fast jag vet, jag vet rent logiskt att jag redan har skadat mig ”tillräckligt mycket”. Att jag nådde den punkten för flera år sedan.

Resten av texten tog jag bort pga den var ganska triggande

Yes!

Det går bra nu. Ett för en gångs skull positivt papper till soc postades idag, en plan som sträcker sig ända till december. Så de vill ha kvar mig för jag är mottaglig för behandling. Fan vad jag är bra. Den nya medicinen verkar hjälpa mycket, och det trodde jag aldrig men nu känns det mesta faktiskt överkomligt oftast. Det är fortfarande tufft som fan i stunder och jag är inte fri från självskada men det är en petitess i sammanhanget. För bara några veckor sen var alla helt inställda på att det skulle gå åt helvete och jag skulle bli uppsagd, men titta var jag är nu. Jag är ju i princip frisk nu.

Vi pratade om det på terapin, att det är svårt att se själv när man blir frisk från psykosaktiga saker, för man ser inte problemen man har medan man har dem, så jag går ju runt och tänker att jag varit såhär normal hela tiden, men personalen ser en enorm skillnad som jag själv inte är medveten om. När de punktar ut saker jag klarar nu som jag inte kunde förut så ser jag ju skillnaden. Men jag känner inte skillnaden, för jag har haft dålig insikt i hur jävligt allting faktiskt varit, i rena sjukdomstermer. Jag har aldrig kunnat förena mig själv med den diagnosen jag fått. Eller jo det har jag kunnat göra i korta perioder av mitt liv när jag inte varit så påverkad av det, men sen när problemet kommit tillbaka så har jag inte kunnat se det längre. Nu hoppas jag på en period av insikt igen, även fast det är skitjobbigt att ha insikt för man känner sig så löjlig och dum för att man trott på en massa konstiga grejer, men det är ett tecken på att man är frisk. Och jag vill vara frisk.

Hur många stygn hur många sjukhusdygn

När man läser på folks instagram och de ba hur många gånger ”inpatient” och man ba herregud människa håller du ens reda på hur många gånger du varit inlagd. Jag fattar inte, jag fattar ingenting, att låta det definiera en, att låta DEM definiera en. Är det verkigen det man ska göra, gotta ner sig i den där vidriga journalen och räkna ihop hur många år man spenderat på sjukhuset. Och den där hemska jävla ambulans-emojin. Finns det inget viktigare i livet, för hur är det tänkt liksom, blir man värdefullare ju oftare man åker ambulans, för då kan man ju åka ambulans varje dag om man vill, det är det som är grejen med ambulansen liksom, den kommer alltid om man ropar. Det är väl ingen.. grej. Ska vi skaffa oss en bältessängen-emoji också, så att man publikt kan hålla reda på tvångsåtgärderna, om en var tvungen att bältas för att få sprutorna/stygnen/droppet/whatever så var en på något sätt bättre förtjänt av.. vad? Livet som man inte ens vill leva? Nej jag fattar att man inte vill leva när livet går ut på att räkna ambulansfärder och sjukhusdygn, två saker som man för övrigt aldrig kan få nog av när det handlar om att ständigt toppa sig själv. Det är en karusell som man slutligen fastnar under precis som den där snälla mannen som bara ville hämta en keps. Där kommer man att krossas till döds. Jag tror inte att någon kommer att få sitt antal inpatient-dagar och ambulanstransporter inristade på sin gravsten. Jag kan inte låta bli att ta illa vid mig av sånt här. Det är faktiskt väldigt sorgligt.