Faktiskt på senaste tiden har jag varit duktig och accepterat vård för självskador. Utom på helgen när det är högt tryck på akuten och man måste vänta i hundra år för det pallar jag inte med, men jag åker in och syr minst hälften av skadorna kanske mer. Och det är fan modigt.
Men idag går det faktiskt bara inte.
Jag bäddar ner mig nu, med regnet smattrande mot taket. Jag vill inte misären.
Jag är så jävla ledsen. Och det känns som att de tappar tålamodet med mig här på behandlingshemmet. För jag kan inte prata när jag mår dåligt, det tar stopp. De frågar frågor, varför gråter du, vad kan vi göra? Och jag kan inte svara för det är stopp. Då är det många personal som ger upp efter en kvart eller så och går och gör nåt annat. Men om de bara hade lite tålamod så släpper stoppet efter typ trekvart och då kan jag prata och bli tröstad och må bättre och gå och lägga mig. Men de måste lägga de fyrtiofem minuterna och ha tålamod.
Jag är inte van att vara såhär mycket i kontakt med mina känslor och det är jobbigt.
Blä
Läkaren säger att vi ska ”prova” att sätta ut iktorivilen så det låter ju ungefär som att han tror att jag inte kommer klara det.
Psykologen säger att jag är deprimerad. Roligt.
Jag skulle vilja ha en katt eller två. Jag behöver minst en att bädda ner mig i sängen med. Som sover mellan mina fötter eller ligger på mitt bröst och spinner. Jag behöööver det! Vill inte vara ensam ensam ensam.
Terapi imorgon. Jag är oroad för olika saker men vet inte hur jag ska uttrycka mig. I stunder jag inte mår bra så får jag svårt att prata så att folk som inte är inne i min hjärna kan förstå. Lösa associationer och ologisk ordföljd och ordval. Men min psykolog är bra och tar det med ro så det brukar leda till skratt i stunden, men samtidigt får jag ju inte fram det jag vill prata om.
Jag känner mig bara så full av oro att jag inte vet hur jag ska sova denna natten. Allt känns jobbigt.
Men det är inte slut än.
Idag är en sån där dag av återblickar.
Hämta sängen. Det blev aldrig bra när någon skrek hämta sängen. För då hämtade de sängen. Alla visste vad hämta sängen betydde. Sängen med stort S behövde inte specificeras mer än så.
Många många timmar. Om man räknar ihop dem är det flera dygn.
När presens och det förflutna är så långt ifrån varandra, hur får man ihop det till något logiskt? Varför har saker som hänt egentligen hänt? Jag vill bara veta varför.
Om jag fick gratis mirakel och allt som jag behöver och vill ha, samt ta bort behovet av saker jag inte vill vara i behov av. Då kan jag se framtiden men inte i vitögat för det tar ett tag.
Jag kan börja med att säga att om jag för tio år sedan skulle tippat hur mitt liv skulle bli, så kunde jag ju aldrig i min vildaste fantasi tro att mitt liv skulle se ut så som det gör nu. Jag trodde jag skulle bo hemma hos min pappa tills jag blev arton år och vid den tidpunkten skulle jag vara helt mirakulöst vuxen och självgående, flytta till egen bostad och gå yrkeshögskola.
Fast det blev liksom inte så. Jag har nu svårt att tänka på framtiden eftersom den är så abstrakt och jag har ingen erfarenhet av ett liv utanför sjukdomsbubblan. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan personal dygnet runt för det har funnits personal dygnet runt sen jag var sexton.
MEN jag kan tänka mig många små saker som skulle göra mitt liv bättre i framtiden. Jag vill bo i ett annat upptagningsområde än där jag är skriven nu. Jag vill ha ett kök. Jag vill ha två katter. Jag vill ha bättre kontroll på min ekonomi.
Och detta är knäppt jag vet men jag tänker även att när alla mina kroppsdelar matchar varandra vad gäller mängd ärrvävnad så är jag klar med det här jobbiga jävla självskadebeteendet.
Ha. Ha.
Har ingen aning vad jag ska skriva om. Har någon ett förslag?
Pissig jävla skitdag.
På internet så finns det många som mäter sjukdom. Jag vet inte exakt hur man mäter det men det finns någon slags meritpoäng som man får när man kommer i olika situationer som är av olika allvarsgrad och bla bla ni fattar vad jag menar. Men det är både farligt och totalt meningslöst att dansa på den linan för i livet har du ingen nytta av dessa meriter och det enda andra alternativet är döden i vilken jag inte heller tror att det spelar så stor roll hur många sjukdomsmeriter du fick i livet ditt.
Jag försöker mäta åt andra hållet. Friskhetsmeriter. Jag har många. Exempelvis så sover jag inte i samma kläder som jag har när jag är vaken. Eller att jag låter mig rengöras av personalen här två gånger i veckan och nästan aldrig tjafsar om det. Jag har inte medicinvägrat på typ ett år, eller jag har ju fått ett par sprutor med tvång, men jag har tagit tabletter fem gånger om dan i ett år utan att protestera. Utom en gång nu när jag tänker efter men då var jag så jävla sur och det var bara några dagar så det är skit samma. Jag tvättar på min tvättdag och städar på min städdag. Det är snart två månader utan incidenter av ”agerande” som det kallas. Jag skrattar nästan varje dag för att saker är roliga, för att jag har humor igen.
It goes on.
Detta är så mycket mer givande för mig att tänka på än hur mycket bättre eller värre än mig någon annan psykpatient har det. Faktiskt.
Jag tänkte göra det men jag orkar faktiskt inte skriva om det som varit konstigt den senaste tiden. Jag blir så ibland. Nuff said för nu är jag ganska säker att fötterna står på marken igen.
1NK0GN1T0 