Månad: januari 2017

When I find that fool

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva så det blir lite random. Vet inte vart dagarna försvinner. 

Den senaste veckan har jag försökt skriva dagbok över ångesten så som läkaren bad mig göra. Det har inte gått så bra, jag är hopplös med hemläxor, men jag har i alla fall tänkt lite extra varje gång jag blivit översköljd. Och jag inser att ångesten är kopplad väldigt mycket till rösterna. När jag sitter i bilen och hör dem prata om att olika bilar ska köra in i oss så kommer paniken utan att jag kopplar det till vad jag nyss hörde. Det blir bara en dimma av att hjärtat rusar och jag vet vet vet att vi kommer krocka och bilen kommer börja brinna och jag kan inte andas, men om jag inte hade hört någon prata om det så skulle jag ju inte blivit inspirerad till dessa katastroftankar. Då skulle hela attacken aldrig kommit. Samma sak med maten, all ångest som är kopplad till maten och att äta med de andra beror på de ständiga kommentarerna jag hör när jag äter. Då vill jag inte äta med de andra för då tänker jag att de ska höra samma sak. Det gör att hela förmiddagen är en stor ångest eftersom jag går och väntar på lunchen, men om jag inte hade rösterna så skulle ju lunchen inte vara ett problem. Då skulle jag inte heller få kraftig fysisk ångest på nätterna för att jag inte ätit på hela dagen.

Det är ju ett intressant återkommande tema. Jag har känt att panikattackerna varit helt oprovocerade men insett nu att det inte är så. Så om jag kunde få tag på den/denna personer som skickar röster till mig och fick dem att sluta så skulle jag kunna leva ett normalt liv.

Men om jag tänker så är jag liksom tillbaka på sjukhuset år 2012 och får inte gå ut för att jag är hotfull mot främmande människor som jag har fått för mig är telepatiskt elaka mot mig. Och det var ju inte så bra. Ju mer jag tänker på vart rösterna egentligen kommer ifrån desto mer hamnar jag i en låtsasvärld där allting hänger ihop på de mest absurda sätt. Och jag vill inte hamna där igen. Det känns så jävla dumt och löjligt sen när man kommer ur det att man gått och trott massa grejer som hindrat en från att leva sitt liv när det visar sig sen att det inte ens var så. Och det tycker jag är sjukdomsinsikt även om de säger att det är något jag delvis saknar.

Vilket också är relativt störande att alla alltid ska säga. Jag vet väl mer om detta än hundra läkare. Det går liksom inte att hålla fast vid en sann verklighet och bortförklara allt som tyder på att den inte alls är sann men det ska de alltid göra. Jag vet ju redan hur det är. Och jag har haft diagnosen på detta i mer än fem år så jag vet faktiskt en massa saker om det. Jag har visst sjukdomsinsikt om hur allt har varit. Det har varit helt galet. Men en psykosdiagnos ska inte vara ett försvar som läkaren alltid tar till så fort verkligheten inte överensstämmer med verkligheten. Jag vet att jag har varit sjuk men det behöver inte betyda att jag är det fortfarande och hela tiden.

I alla fall…

Jag var och tog hål i örat igår. Nu sitter det en liten läkstav där men jag ska byta till en ring om några månader. Sen är det bara tragus på högra örat kvar som jag vill ha och sen är jag klar med mina öron. Så det är ju bra. Det var första gången jag gick ner på stan i denna nya stad faktiskt fast jag har bott här i två månader. Spännande värre.

Godnatt med er nu.

Vård som är sönder

Tänker tänker tänker och minns.

Jag vill gå ut och röka men jag får inte vistas utanför avdelningen. Jag blir arg och gormar lite och river ner kaffetermosen i golvet. Då är det nån idiot som larmar. Jag är rädd för larmet. Ni får inte larma skriker jag och springer på närmaste skötare för att ta ifrån henne sitt larm. Då hoppar resten av skötarna på mig och fixerar mig på golvet. Jag får ligga där en lång stund och skrika att jag hatar dem medan sköterskan är i behandlingsrummet och drar upp medicin. Jag hinner lugna ner mig redan innan hon kommer med sprutorna som jag lika gärna kunde tagit emot frivilligt i det läget men får ändå ligga tryckt mot golvet medan hon ger medicinen. Och sedan väntar tre dagars cisordinoldimma. Helt i onödan. Får man inte ens kasta en termos i golvet?

Tänk ändå att jag vant mig av med dessa beteenden. Jag lever nu i en miljö där det finns en massa möbler av vilka inga sitter fast i golvet. För att inte tala om porslinet. Jag skulle aldrig i livet kasta sönder mina egna fina tekoppar. Man blir frisk om man behandlas som frisk och sjuk om man behandlas som sjuk. En tvångsåtgärd leder alltid till en annan då den första gör mig arg och kränkt och ledsen. Det var en ond spiral. Nu finns det inget sådant längre och jag kan stilla min frustration på andra sätt. Det var inte bra för mig att vara på sjukhuset. Men jag är inte där nu.

Ibland önskar jag att jag fick bete mig sådär barnsligt igen. Allting var mycket lättare då. Men en plats på detta behandlingshem är lätt värt lite ansträngning. Jag ville bort från piva så jag betedde mig jäkligt. Jag vill inte bli uppsagd härifrån så jag beter mig bra. Och det har faktiskt bara kokat över en enda gång. När man blir behandlad med respekt ger man respekt tillbaka. Jag kan aldrig vara på sjukhus igen, det gör mig till en person jag inte är. Jag är ju snäll och vettig.

Jag funderar hela natten och kan inte sova på grund av minnen. Men jag tror jag kan hantera det. Det är ju trots allt förflutet.

Laga henne

Jag har en tjej på facebook som låg inne på bup i några månader för sju år sedan, på samma avdelning som jag var på först. Hela förra året har hon uppdaterat hur hon har det nu, hon är inlagd igen men på ett annat sjukhus än jag var. Jag minns henne som väldigt blyg och ledsen, och jag minns hur hon skrek när de sondmatade henne, hon var och är fortfarande den minsta anorektikern jag någonsin sett. Nu uppdaterar hon som sagt om sitt liv på facebook och instagram. Och nu vill jag orda mig rätt här.

Hon postar peppiga bilder på mat som hon säger att hon försöker äta, ”recovery”-citat osv, men med sjukt triggande texter till om alla intoxer hon tar och tvångsåtgärder och sånt. Jag vet inte men jag tror verkligen i mitt hjärta att ingen människa vill bli inlåst, bältad och kränkt, men vissa människor får mig att undra. Det är sättet hon skriver på. Jag tyckte verkligen om den här tjejen när hon låg på min avdelning alla dessa år tillbaka. Hon fastnar säkert inte i det destruktiva med flit. Men det verkar som om hon är ganska nöjd med att stanna där. Och det är det som jag inte förstår.

Jag vet att det blir en snuttefilt, en ond spiral som man inte kan ta sig ur. Att man gärna önskar något annat men inte kan se vad det är. Och det gör att man fastnar, för det enda man vet är sjukhus och destruktivitet, det enda man känner till blir det trygga. Samtidigt vill man gärna ha ett drägligt liv men tror inte att det går. Då blir det ännu lättare att gräva ned sig i det andra.

Men jag vill bara skaka om henne just därför att jag tyckte om henne och tycker att hon förtjänar att ha det bättre. Jag vet knappast alla detaljer då det handlar om facebook och instagram men kan hon inte bara släppa det. Och släppa in. Jag önskar att hon ska få verktygen. För ingen förtjänar att ha det så, och ingen förtjänar att tro att det är det enda som finns.

Det finns så många trasiga tjejer. Jag är omgiven av dem dagarna i ända. Och alla förtjänar bättre, även de som tror att de inte gör det. Kan ingen bara laga er.

Rummet

Förresten så blev det rätt fint på mitt rum när jag städade bort all skit. Imorgon när pappa kommer så ska han få ta med en säck med grejer som jag aldrig använder till sitt förråd hemma. Sen ska jag lägga alla mina vinterjackor i en låda och hitta nån bra plats till all skit jag har på skrivbordet. Sen är det bara en låda kvar att packa upp. Ska sätta upp lite bilder och affischer också. Sen tar jag bilder så får ni se. Om ni vill.

Osten är ett faktum

Jag vill oftast inte och när jag vill så orkar jag inte.

Jag gräver ner mig i sängen med hörlurarna på och försöker lyssna på boken istället för det andra. Jag lever i en värld av skräck igen, jag vågar knappt gå ut och röka och att äta med de andra är det inte tal om. Vad är det för mening att vara fri om man ändå är fånge i friheten? Jag skulle aldrig hamna i det här igen.

Och jag tror inte de vet. Ingen kan förstå hur jag har det nu. Det finns ingen jag kan prata med, ingen som tror mig. Jag minns en kille som var inlagd på samma avdelning som mig i somras, innan jag flyttade till andra psykosavdelningen, han hade en infektion i foten, vad det nu har med något att göra, men han pratade ofta om att han blev mobbad på nätet och fick alltid höra att så inte var fallet. ”Det är ingen som tror på mig” sa han till mig och var så ledsen, nu vet ju inte jag om han verkligen var mobbad på nätet eller om det var en psykos som de sa, men jag minns hans känsla, hans ansiktsuttryck, när ingen trodde på honom. Hur ensamt det var. Och så känner jag nu. Det är ingen idé att prata om det jag upplever, för om jag pratar med de andra tjejerna här så kommer de antingen beroende på vem jag pratar med att hålla med och bekräfta mina rädslor eller tycka jag är konstig, och om jag pratar med personalen kommer de säga att jag har vanföreställningar men inte kunna ge ett rakt svar om hur jag ska ta mig ur det. Det är så jävla förminskande att få hela min värld reducerad till ordet vanföreställningar. Och eftersom det inte går att ta på det kan de ju i princip säga att vad som helst är vanföreställningar. Nej du har ingen ost på mackan, det är vanföreställningar. Men jag har ost på mackan. Den försvinner ju inte bara för att någon säger att den inte är där. Osten är ett faktum.

Och jag är så rädd, så rädd, så rädd.

”Du ser ju ut som ett lapptäcke”

Jag önskar på ett sätt att jag passade in i mallen av en självskadare som skadar sig för att den har ångest hela tiden. Det skulle vara så mycket lättare då. Eller vad vet jag det kanske det inte alls skulle vara men det känns så. För jag blir alltid tillskriven massa ångest och känslor som jag inte har bara för att jag skadar mig. Jag blir missförstådd och felmedicinerad. Jag vet inte riktigt varför jag skadar mig men jag vet att det inte är någon underliggande generell ångest som jag vill få en paus från, som jag förstått att det är för många andra. De som ska hjälpa mig förutsätter ändå att det är anledningen när det inte alls är så. Jag har oftast ingen grav ångest, klart att saker är lite jobbiga ibland men jag tror det är mycket värre hela tiden för dem som skadar sig själva på grund av sin ångest. Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här, annat än att jag inte känner igen mig själv i den bilden som jag målat upp av en självskadare. Sen finns det väl lika många anledningar som det finns människor. Men jag känner mig så ensam när jag läser på folks bloggar att de har ångest hela tiden och jag inte känner igen mig. Jag vill bara hitta någon som är som jag ibland.

Hel

Jag är hel, inte så ren, men hel. Jag är inte som de andra, de trasiga tjejerna. Jag och bara jag har hela mitt jag. Jag är hel och odödlig. 

Lyssnar för övrigt på ljudboken av Pillars of the Earth (Svärdet och Spiran). Såg ju serien för massa år sedan men boken är bättre faktiskt. Är så glad när jag hittar bra ljudböcker. Ljudböcker är min hobby kan man säga, jag lyssnar flera timmar varje dag. Det dränker rösterna lite. Och nu är det dags att åter ta på hörlurarna och åka in i medeltiden, för nu är det kväll.

Jag tror att jag är en person som är rätt svårt att tycka om. Lite odräglig sådär. Jag skulle nog inte tycka om mig själv om jag inte var jag.

Godnatten 

I hårt fodral 

Nu är det avvägning. Vill jag ha iktorivil-schema eller vill jag inte. Jag vet verkligen inte. On the upside så kanske det skulle hjälpa mot panikattackerna. Men jag skulle bli så jävla slö i huvudet hela tiden. Nu ska jag fundera tills nästa vecka och tills dess ska jag även föra panik-dagbok. Så både han och jag ska se hur det egentligen ser ut. Jag funderar på att föreslå schema med halva dosen han föreslog, bara för att prova. Vi får se hur det blir. Nu ska resten av min braiga dag fortsätta. Catch you later