Jag vill oftast inte och när jag vill så orkar jag inte.
Jag gräver ner mig i sängen med hörlurarna på och försöker lyssna på boken istället för det andra. Jag lever i en värld av skräck igen, jag vågar knappt gå ut och röka och att äta med de andra är det inte tal om. Vad är det för mening att vara fri om man ändå är fånge i friheten? Jag skulle aldrig hamna i det här igen.
Och jag tror inte de vet. Ingen kan förstå hur jag har det nu. Det finns ingen jag kan prata med, ingen som tror mig. Jag minns en kille som var inlagd på samma avdelning som mig i somras, innan jag flyttade till andra psykosavdelningen, han hade en infektion i foten, vad det nu har med något att göra, men han pratade ofta om att han blev mobbad på nätet och fick alltid höra att så inte var fallet. ”Det är ingen som tror på mig” sa han till mig och var så ledsen, nu vet ju inte jag om han verkligen var mobbad på nätet eller om det var en psykos som de sa, men jag minns hans känsla, hans ansiktsuttryck, när ingen trodde på honom. Hur ensamt det var. Och så känner jag nu. Det är ingen idé att prata om det jag upplever, för om jag pratar med de andra tjejerna här så kommer de antingen beroende på vem jag pratar med att hålla med och bekräfta mina rädslor eller tycka jag är konstig, och om jag pratar med personalen kommer de säga att jag har vanföreställningar men inte kunna ge ett rakt svar om hur jag ska ta mig ur det. Det är så jävla förminskande att få hela min värld reducerad till ordet vanföreställningar. Och eftersom det inte går att ta på det kan de ju i princip säga att vad som helst är vanföreställningar. Nej du har ingen ost på mackan, det är vanföreställningar. Men jag har ost på mackan. Den försvinner ju inte bara för att någon säger att den inte är där. Osten är ett faktum.
Och jag är så rädd, så rädd, så rädd.
1NK0GN1T0 