Jag är en person som på slutenvården beskrevs som en utagerande högriskpatient. Jag hade ingen hemavdelning på sjukhuset utan vårdades nästan uteslutande på piva. en avdelning som inte är lämplig att vara på i flera månader.
Ett ord som fastnade, ett ord någon använde, när jag hade en akut psykos, var ”obehaglig”. Jag var obehaglig för jag kastade saker runt mig och för jag skrek och för jag slog sprickor i glaset i slussdörren och för jag i allmänhet inte betedde mig som folk.
Självklart skapade det en obehaglig stämning på avdelningen. Jag var obehaglig.
På grund av att alla ville experimentera på mig och i längden döda mig, på grund av vilka jag var betraktad och förföljd av, eller detta var i alla fall vad jag då tänkte, så var många av dessa utbrott triggade av ren rädsla. Men efter ett halvår så började jag ta emot medicin igen och jag blev snabbt bättre. Jag var inte skräckslagen längre.
Men jag var fortfarande obehaglig. Jag krossade glaset i slussdörren en andra gång och jag kastade vakets fotpall mot fönstret och jag spottade på personalen tills de la en handduk över mitt ansikte när de bältade mig. Varför hade jag inte blivit lugn nu när jag inte längre var psykotisk utan snarare mer olugn?
Frågan blir mer bråd, när jag nu i efterhand kan berätta att jag bott på samma behandlingshem i över fyra år, och aldrig hotat personalen, kan räkna på ena handen antal porslinsföremål som gått i kras, och blivit hämtad bara en enda gång för en inläggning som varade bara några veckor. Varför har det gått så bra för mig här, när det gick så fel på sjukhuset?
Tre saker.
Respekt. Personalen här hotar inte mig, de invaliderar inte mina känslor och de ger inga spydiga kommentarer. Jag visar respekt i tur. På sjukhuset visades jag ingen respekt och hade således själv ingen som helst respekt för sjukhuspersonalen, faktiskt inte ens för dem som jag ändå kom nära. Därför tog det inte mig emot om de stod i skottlinjen när jag misslyckades att hantera min frustration.
Lågaffektivt bemötande. Om jag är upprörd här, så är det ingen som hetsar upp sig. Jag är omgiven av lugna och sansade människor. På sjukhuset om jag skrek eller grät fick jag skrik och ilska och irritation tillbaka.
Jag kände mig så fångad för det fanns inget jag hellre ville än att komma därifrån och jag fick av personalen känslan att de helst skulle slippa se mig, och ändå var jag tvungen att vara kvar. Mitt problematiska beteende berodde på den enorma frustration som jag kände av att ha noll makt över min egen situation. Här på bhemmet bor jag frivilligt och har makten över min fysiska situation, då jag kan flytta härifrån med två dagars varsel. Jag har självklart fortfarande massa känslor av frustration gällande min mentala hälsa, men när jag uttrycker den här hemma, så får jag inte höra ”nu slutar du för om du inte slutar så larmar jag och du vet vad som händer då!!!”
Frihet under ansvar. Jag har sedan mer än ett år tillbaka slutat söka akutvård för mina självskador med få ”special cases” undantag. Om jag inte vill åka till akuten så gör jag inte det – det är bara ett exempel på alla de saker jag får välja själv. Akutpsyk är ett erbjudande de kommer med, och så länge det saker inte går allt för långt, inte ett krav (som jag skrev där uppe har jag bara tvingats in dit EN gång på FYRA år). Jag har min egen nattmedicin och bestämmer således själv när jag vill gå och lägga mig. Jag blommar i den här friheten. Jag blir mig själv igen, jag blir stark, vilket jag egentligen alltid varit längst inne i löken. Det enda som inte går att rucka på är att jag ska äta de tabletter som jag är ordinerad och där har jag inte så mycket att säga till om vad för mediciner jag kan äta. Men allting annat här gör jag eller inte gör jag av min egen fria vilja – on peril på mitt eget ansvar. Man behöver ansvar när man under en sån lång period i sitt liv inte var betrodd med något. Det gör att man växer.
Och jag har äntligen blivit en behaglig människa. Det visar sig, att jag hela tiden var det, men jag var fast under ett grusberg av frustration och ilska och bredvid stod skötarna och hivade på mer och mer grus. Det som fanns utanför gruset var inte jag. Ingen av incidenterna var jag. Det var aldrig aktion och alltid reaktion. Nu är jag ute ur gruset.
Nu är jag behaglig.
1NK0GN1T0 