Att bli behaglig

Jag är en person som på slutenvården beskrevs som en utagerande högriskpatient. Jag hade ingen hemavdelning på sjukhuset utan vårdades nästan uteslutande på piva. en avdelning som inte är lämplig att vara på i flera månader.

Ett ord som fastnade, ett ord någon använde, när jag hade en akut psykos, var ”obehaglig”. Jag var obehaglig för jag kastade saker runt mig och för jag skrek och för jag slog sprickor i glaset i slussdörren och för jag i allmänhet inte betedde mig som folk.

Självklart skapade det en obehaglig stämning på avdelningen. Jag var obehaglig.

På grund av att alla ville experimentera på mig och i längden döda mig, på grund av vilka jag var betraktad och förföljd av, eller detta var i alla fall vad jag då tänkte, så var många av dessa utbrott triggade av ren rädsla. Men efter ett halvår så började jag ta emot medicin igen och jag blev snabbt bättre. Jag var inte skräckslagen längre.

Men jag var fortfarande obehaglig. Jag krossade glaset i slussdörren en andra gång och jag kastade vakets fotpall mot fönstret och jag spottade på personalen tills de la en handduk över mitt ansikte när de bältade mig. Varför hade jag inte blivit lugn nu när jag inte längre var psykotisk utan snarare mer olugn?

Frågan blir mer bråd, när jag nu i efterhand kan berätta att jag bott på samma behandlingshem i över fyra år, och aldrig hotat personalen, kan räkna på ena handen antal porslinsföremål som gått i kras, och blivit hämtad bara en enda gång för en inläggning som varade bara några veckor. Varför har det gått så bra för mig här, när det gick så fel på sjukhuset?

Tre saker.

Respekt. Personalen här hotar inte mig, de invaliderar inte mina känslor och de ger inga spydiga kommentarer. Jag visar respekt i tur. På sjukhuset visades jag ingen respekt och hade således själv ingen som helst respekt för sjukhuspersonalen, faktiskt inte ens för dem som jag ändå kom nära. Därför tog det inte mig emot om de stod i skottlinjen när jag misslyckades att hantera min frustration.

Lågaffektivt bemötande. Om jag är upprörd här, så är det ingen som hetsar upp sig. Jag är omgiven av lugna och sansade människor. På sjukhuset om jag skrek eller grät fick jag skrik och ilska och irritation tillbaka.

Jag kände mig så fångad för det fanns inget jag hellre ville än att komma därifrån och jag fick av personalen känslan att de helst skulle slippa se mig, och ändå var jag tvungen att vara kvar. Mitt problematiska beteende berodde på den enorma frustration som jag kände av att ha noll makt över min egen situation. Här på bhemmet bor jag frivilligt och har makten över min fysiska situation, då jag kan flytta härifrån med två dagars varsel. Jag har självklart fortfarande massa känslor av frustration gällande min mentala hälsa, men när jag uttrycker den här hemma, så får jag inte höra ”nu slutar du för om du inte slutar så larmar jag och du vet vad som händer då!!!”

Frihet under ansvar. Jag har sedan mer än ett år tillbaka slutat söka akutvård för mina självskador med få ”special cases” undantag. Om jag inte vill åka till akuten så gör jag inte det – det är bara ett exempel på alla de saker jag får välja själv. Akutpsyk är ett erbjudande de kommer med, och så länge det saker inte går allt för långt, inte ett krav (som jag skrev där uppe har jag bara tvingats in dit EN gång på FYRA år). Jag har min egen nattmedicin och bestämmer således själv när jag vill gå och lägga mig. Jag blommar i den här friheten. Jag blir mig själv igen, jag blir stark, vilket jag egentligen alltid varit längst inne i löken. Det enda som inte går att rucka på är att jag ska äta de tabletter som jag är ordinerad och där har jag inte så mycket att säga till om vad för mediciner jag kan äta. Men allting annat här gör jag eller inte gör jag av min egen fria vilja – on peril på mitt eget ansvar. Man behöver ansvar när man under en sån lång period i sitt liv inte var betrodd med något. Det gör att man växer.

Och jag har äntligen blivit en behaglig människa. Det visar sig, att jag hela tiden var det, men jag var fast under ett grusberg av frustration och ilska och bredvid stod skötarna och hivade på mer och mer grus. Det som fanns utanför gruset var inte jag. Ingen av incidenterna var jag. Det var aldrig aktion och alltid reaktion. Nu är jag ute ur gruset.

Nu är jag behaglig.

Ett sorgligt minne från forntiden

Tänker mycket på den här händelsen inatt. För den avskräckte mig så pass att jag inte tagit en överdos på 9 år. Och jag behöver minnas det här just nu. För hjärnan löper amok i destruktiv riktning.

Jag är på mitt rum på behandlingshemmet där jag bor, 2011. Jag går mellan sängen och fönstret för jag kan inte sitta still. Självmordstankarna är inte nya utan det var bara en vecka sedan jag senast blev utskriven och jag har tänkt fram och tillbaka under den veckan hur det egentligen är, om jag verkligen vill försvinna bort från allting för alltid. Sen sätter jag mig på bussen till apoteket. Ingen hinner märka att jag är borta. När jag har tagit tabletterna så ångrar jag mig. Jag försöker spy upp dem, men personalen kommer och knackar med min tvåmedicin. Jag har redan tagit en hel burk såna där säger jag. Och nu är jag väldigt medicinpåverkad.

Det är den snabbaste ambulansen jag någonsin åkt med. Den kom på två röda till behandlingshemmet och lika fort till sjukhuset.

Sen minns jag inte så mycket.

Jag är på en bår som de ställer i ett rum som har ”sjukhuspaneler” i träfaner.

Det är inte lika många sjukvårdspersonal i rummet som jag är van vid från sårskada-triage.

De trycker ner en tjock slang i min hals och säger svälj, svälj.

Jag vaknar i en tvåsal på miva med ekg och automatisk blodtrycksmanchett, jag har urinkateter men inget dropp. Jag frågar senare om jag fått kol men det har jag inte utan har bara blivit magpumpad.

När jag vaknar så är jag förvirrad och jag vet inte vad som har hänt. Jag ligger i en sjukhussäng och kopplar direkt att jag är på psyk. Så jag försöker resa mig och ta mig ur sängen. Jag förklarar för vaket att jag ska gå till rökrummet. Här finns det inget rökrum säger hen. Vet du vart du är? Hen berättar vilket sjukhus och avdelning jag är på – inte där jag trodde. Jag lägger mig tillbaka i sängen bara för att någon minut senare deklarera att de måste hjälpa mig ur sängen för jag ska gå till rökrummet.

Jag vet inte hur länge jag är där, utom att dagen efter tar de bort urinkatetern och låter mig gå ur sängen för att kissa.

Psykkonsulenten kommer när jag är medicinskt färdigbehandlad och då är jag såpass bra att jag kan sitta med hen i ett fikarum och prata. Jag minns inte vad vi pratade om. Lite senare kommer två civilpoliser och ska köra mig till ett annat sjukhus, där min hemavdelning ligger.

Detta skedde i april 2011. Jag blev inte utskriven från sjukhuset förrän december 2012.

Det var inte värt det för en burk tabletter som jag ändå ville spy upp.

Den här händelsen har jag i minnet inatt, inte för att det var mitt dödligaste självmordsförsök, definitivt inte mitt mest fysiskt jobbiga vad gäller efterföljande biverkningar.

Men när jag var där på miva, öm i halsen, svag i benen, fast i en säng som jag inte lyckades resa mig ur, med en urinkateter som jag med min bästa förmåga inte kunde dra bort, vaket med stoneface vid min sida som läste årsgammla allers för att slippa titta på eller interagera med mig… så svor jag att aldrig försöka ta död på mig själv med tabletter igen. Det var inte värt det, den gången heller.

Och jag har hållt det löftet i 9 år. Och jag ska hålla det inatt

Läs inte ens det här men jag måste få det ur mig

Ute och röker. De vet att jag inte vill gå in. Jag fimpar och de tar mig i varsin arm och leder mig mjukt men bestämt tillbaka till avdelningen. Det måste vara mjukt för annars blir jag motsträvig. I slussen går den ena skötaren in före och jag ser min chans. Innan den andra skötaren hunnit stänga om oss armbågar jag honom hårt i magen och försöker komma ut ur slussen igen. Larmet. De drar in mig genom slussen och lägger ner mig på golvet, på ett korrekt sätt för en gångs skull. Kan vi få en bältessäng hit ropar någon.

Till slut hoppades jag nästan på att de igen skulle sluta låta mig gå ut alls. För jag var ju ändå alltid tvungen att gå tillbaka in. För jag ville aldrig gå tillbaka in dit. Aldrig.

Jag minns inte exakt datum men nu i maj är det två år sedan jag senast var inlagd, två år sedan jag senast åkte polisbil, om några månader är det detsamma med ambulansen. Jag har kommit så jävla långt. Jag vet inte riktigt hur det har gått till, men jag är faktiskt så förtjänt av det. Jag ska ha mitt liv, nån gång ska jag ha det.

Det har varit bra det är bra

Jag sover inatt i lakan som inte är tvättade i comfort creations waterlily, ty jag är på permission igen till min far. Bortsett från den främmande lukten är det bra. Det är trivsamt här.

Tänk att jag brukade bo här? Jag bodde här i nio år. Och nu är det nio år sedan jag flyttade. Mitt rum står kvar. Min dator, mina böcker. Min säng som nu luktar främmande sköljmedel. Mitt Star Wars-lego har vi burit ner i förrådet, utom Millenniumfalken. Den har en hedersplats på skrivbordet.

Det här var mitt hem. Jag tänker väl på ett sätt fortfarande på det här som mitt hem, jag har ju min pappa här och min katt här. Men jag bor inte här mer. Och jag kommer inte bo här någonsin igen.

Jag har många fina minnen. Jag försöker hålla fast vid dem istället för att minnas hur jag lämnade den här lägenheten som mitt hem för sista gången. Jag kan komma tillbaka hit nu, jag får vara här, jag får sova här. Vid årsskiftet fick jag till och med nycklar!

Jag minns lilla jag och min lilla bror som delade rum och pappa satt på en saccosäck mellan våra sängar och läste Sagan om Ringen. Jag minns när jag fick mitt egna rum och var orolig på natten och pappa läste H C Andersens berättelse Något. Jag minns min första egna dator och MSN. Jag minns Marylandcookies och jordgubbssaft.

Barndomen i denna lägenhet.

Jag önskar mig

Jag önskar mig ett liv. Där jag är självständig och självförsörjande. Där jag inte besväras av röster eller telepatier. Där jag vaknar med en känsla av att vara trygg och tillfreds. Där jag kanske har en andra hälft och husdjur. Där jag känner att jag går under himlen och inte är nedgrävd i tunneln. Där det blev bra till slut.

Jag ältar och ältar. De gjorde si och så, de gjorde inte så och si. (Idag ältar jag detta: snälla fina skötare D, han som inte ville sitta vak solo för en gång när han gjorde det så högg jag en sax i mitt ben, hur kunde jag göra så mot snälla fina skötare D som mot ssk-order valde att lämna rummet vid en bältesläggning när han inte tyckte att den var motiverad, snälla fina skötare D som ville Mitt bästa, som förstod att det var Jag som kom till skada mycket mer än dem.) Min ena terapeut tycker inte att jag ska älta så mycket, min andra terapeut tycker att jag ska älta utav bara fan. Att det ska gå bort om man ältar klart.

Men jag vettefan. Jag ältar än idag saker som hände på barnpsyk för nio år sedan, om än inte lika mycket.

2017

Vid förra nyåret fick jag en hemsk hosta. Jag kunde därför inte sova på nätterna eller nån annan gång heller för den delen. Jag är väldigt beroende av att sömnen funkar och det gjorde den inte. Så jag fick nån slags toksjuka igen och var väldigt rädd och onormal hela årets första vecka. De kallade in någon jourdoktor och tredubblade min medicin. Men även om det lugnade sig lite så blev det inte riktigt bra.

I mars sa jag ja till att börja med leponex igen.

En väldigt seg upptrappning så det tog lång tid innan det hjälpte. Allt var mycket jobbigt och en dag i maj kom polisen och hämtade mig till sjukhuset. Där gjorde vi en snabbare upptrappning och sen var jag hemma i en handvändning.

Sommaren blev bra. Jag lyckades äntligen knyta relationer med de andra som bor här för ju mer medicinen hjälpte så blev jag som mig själv igen. 

På hösten kom deppen. Psykologen säger att det är vanligt med depp efter man kommer ur ett psykostillstånd, och att det är nu mina kärnproblem kommer fram då de inte är överskuggade av en järnridå med vanföreställningar som gör det mycket svårt för terapi att nå in.

Vinter har det inte varit länge än och inget särskilt har skett utom att jag fått mer antidepp och fått tillbaka mina lugnande medel. Gör mig relativt stabil. Det är nu efter nyår som jag äntligen kan börja jobba med mig själv. Gå tillbaka till när allting började och se mig själv i ögonen.

Jag önskar alla inklusive mig själv ett gott nytt år. Vi får se vad det bjuder på.

En väldigt lång mening

Inget var ju på riktigt, allting var en inbillning, jag känner nu att de kan ta bort min diagnos för jag är inte sjuk längre dessutom tror jag inte på att medicin funkar så det är inte så att jag är latent sjuk men bättre av leponex, detta betyder att jag aldrig varit sjuk heller och det gör mig rätt förbannad för all skit jag varit med om pga denna diagnosen, och då menar jag inte de symptom jag haft som lett till diagnosen utan själva ordet i sig som står i min journal som gör att jag drömmer mardrömmar på nätterna, om hur jävla dåligt jag har blivit behandlad stundtals, och det är en sån dröm som jag nyss vaknade från och jag känner bara att kan vi inte ta bort stämpeln och gå vidare, jag är inte sjuk mer och dessutom har jag säkert aldrig varit det och det är det som gör mig förbannad för allt lidande var i onödan.

Minnen som kommer i natten.

Nu är det sömnlös natt med hundra minnen. Det kommer när jag inte är beredd.

De spänner upp midjebältet så att de kan dra över mig på sidan. Det är sjukt obekvämt att ligga som en jävla inverterad ostbåge när armarna är spända uppåt rakt ut från kroppen. Sen sprutar de in giftiga mediciner i min rumpmuskel. Ett två tre fyra stick. Och de vrider tillbaka mig så jag ligger på rygg igen. Och de spänner tillbaka bältet hårdare. Och jag gråter och jag skriker för jag vill inte. Jag vill bara inte.

De ville aldrig samarbeta med mig och sen sa de att det var jag som inte samarbetade.

Jävla idioter. 

Jag borde bara släppa det. Men jag kan inte. Känslominnen. Nu är jag frisk och har inte ens attitydproblem. Men om jag får vara barnslig så säger jag att det är så JOBBIGT att ha varit med om jobbiga saker. Ta bort det, tack.

Hämta sängen

Idag är en sån där dag av återblickar.

Hämta sängen. Det blev aldrig bra när någon skrek hämta sängen. För då hämtade de sängen. Alla visste vad hämta sängen betydde. Sängen med stort S behövde inte specificeras mer än så. 

Många många timmar. Om man räknar ihop dem är det flera dygn.

När presens och det förflutna är så långt ifrån varandra, hur får man ihop det till något logiskt? Varför har saker som hänt egentligen hänt? Jag vill bara veta varför. 

Forna tider

Jag känner mig jätteledsen nu i juni/juli eftersom det är så många årsdagar av jobbiga grejer nu. Den här tiden förra året fick jag inte gå ut från avdelningen alls under flera veckor utan låg utslagen av dagliga injektioner med blåmärken av personalens grepp på hela kroppen. Läser dagboken fast jag vet att jag inte ska. Det är långt borta från mig nu det där och jag är övertygad om att det inte kommer bli så igen i mitt liv, det känns som en avlägsen mardröm, men jag har svårt att gå vidare. Svårt att bearbeta. Jag kallar det inte för ett trauma, inte ens att vara bältad halvnaken eller med en handduk över ansiktet (så jag inte skulle spotta på dem), jag kallar det inte för ett trauma för det känns löjligt mot dem som varit med om faktiska trauman som är mycket värre än vad jag varit med om. Men det sätter spår, det gör det. Och jag tror det är lite det där som gör att jag inte kan gå vidare, att jag fortfarande inte tar det på allvar utan skönmålar för att ens orka leva med det.

Jag vill att de här personerna som gjorde detta mot mig ska stå för vad de gjort, de ska ställa sig framför mig en och en och säga att detta var rätt gjort av dem. Om de inte kan göra det vilket jag inte tror att de kan så ska de be mig om ursäkt. Men det kommer jag aldrig att få någon. De gömmer sig bakom varandra och en journal som inte redovisar vad som var vems beslut och ansvar.

Jag är en människa och en rätt vettig människa därtill. När jag kom ur psykosen så skulle de slutat med tvångsåtgärderna och inte låtit mig ruttna bort på piva i fem månader till. Jag har faktiskt inte behandlat personalen sämre än vad de behandlade mig. Det blir vad man gör det till. Jag blir vad man gör mig till, efter ett tag. Här på behandlingshemmet har de ett salutogent perspektiv och se bara hur långt jag har kommit.

Jag är bara så jävla ledsen för hur min förra sommar var. Gör den här till når bättre då, och det gör jag. Men jag är ändå ledsen och tänker mycket på det som varit.

Hur kommer man över det?