Månad: juli 2017

It’s nice out but put it away

Sömnlösa nätter och mardrömmar som vanligt. Jag känner mig förvirrad och de ropar på mig helt plötsligt så att jag rycker till i rädsla. Ingen planerar att skjuta mig eller registrera min fotsteg men jag förstår att något är på gång eller så är ingen fara på gång eller så är det det. Något. Ju mer man tänker desto läskigare blir det. Fast det spelar ingen roll just nu när jag är odödlig men det är jag ju inte i hela livet. Vissa perioder i mitt liv har jag varit extra dödlig tvärt om. Då dog jag bara en tår föll från mitt öga. Som blev till en kristall. Kommer ihåg det? Men jag ligger här i min sömnlösa säng och lever så vitt jag vet och jag vet en hel del. Men jag vill inte leta efter krypskyttar och jag behöver inte det för det finns väl inga krypskyttar längre. Men har det ens funnits en enda gång i mitt liv? Jag har aldrig sett vapnen bara hört agenterna prata. Men det spelar ingen roll nu ju.

Helst vill jag sova men det går ju inte så nu går jag ut och tar en cigg.

Vet ej 27

På måndag kommer min psykolog från semestern. Det blir bra tror jag. Han har beställt nåt behandlingsmaterial, ”Att förstå och hantera röster”, som vi ska jobba med.

En läkare som varit sakkunnig på massa av mina fvr-förhandlingar under flera års tid, som alltså följt mig på ett sätt som sakkunniga oftast inte får möjlighet att göra, sa förra året att hon inte tror att jag någonsin kommer bli fri från röster, men att jag om jag lär mig hantera dem har stor potential till god funktion och ett värdigt liv. Så det är väl det jag går hoppas på. Att jag lär mig hantera det på ett bra sätt.

Vi får se

Off the coast of me

Blir man bättre bemött om man är en inåtvänd person som skadar endast sig själv? När man har problem med sånt som alla levande människor har, typ ångest och nedstämdhet, sånt som alla kan känna igen sig i?

Jag letar efter FÖRSTÅELSEN både hos mig själv och andra

för jag känner mig som ett ufo.

Och det enda vårdpersonal gör är att berätta för mig hur verklighetsfrånvänd jag stundtals är. Och om jag försöker prata med personalen här på bhemmet om jobbiga saker från sjukhuset så säger de att jag skulle blivit bättre bemött där om jag inte var våldsam eller hotfull. Som om det var mitt eget fel.

Men det var det inte. Jag var helt knäpp i hela huvudet när jag kom in på första psykosavd. Jag minns inte mycket men jag har skrivit konstiga grejer i min dagbok, typ att när jag fick injektioner med medicin så var det ingen medicin i sprutan utan det de egentligen sprutade in var hårstrån. Tabletterna de ville att jag skulle ta trodde jag att de skulle göra min hjärna mer mottaglig för röster och telepatiskt intrång så dem ville jag inte ha. Det var en skräckvärld. När man har det så i hjärnan så blir man ”agiterad” och ohanterlig. Jag var sjuk då. Och då är det faktiskt inte mitt eget fel.

Men ändå blir man bemött som värsta galningen bara för man råkade ha sönder en del saker på sjukhuset för typ ett år sen.

Om jag hade varit deprimerad, inåtvänd och hjälpsökande, skulle jag bli bättre bemött och hanterad då?

Ingen FÖRSTÅR 

Forna tider

Jag känner mig jätteledsen nu i juni/juli eftersom det är så många årsdagar av jobbiga grejer nu. Den här tiden förra året fick jag inte gå ut från avdelningen alls under flera veckor utan låg utslagen av dagliga injektioner med blåmärken av personalens grepp på hela kroppen. Läser dagboken fast jag vet att jag inte ska. Det är långt borta från mig nu det där och jag är övertygad om att det inte kommer bli så igen i mitt liv, det känns som en avlägsen mardröm, men jag har svårt att gå vidare. Svårt att bearbeta. Jag kallar det inte för ett trauma, inte ens att vara bältad halvnaken eller med en handduk över ansiktet (så jag inte skulle spotta på dem), jag kallar det inte för ett trauma för det känns löjligt mot dem som varit med om faktiska trauman som är mycket värre än vad jag varit med om. Men det sätter spår, det gör det. Och jag tror det är lite det där som gör att jag inte kan gå vidare, att jag fortfarande inte tar det på allvar utan skönmålar för att ens orka leva med det.

Jag vill att de här personerna som gjorde detta mot mig ska stå för vad de gjort, de ska ställa sig framför mig en och en och säga att detta var rätt gjort av dem. Om de inte kan göra det vilket jag inte tror att de kan så ska de be mig om ursäkt. Men det kommer jag aldrig att få någon. De gömmer sig bakom varandra och en journal som inte redovisar vad som var vems beslut och ansvar.

Jag är en människa och en rätt vettig människa därtill. När jag kom ur psykosen så skulle de slutat med tvångsåtgärderna och inte låtit mig ruttna bort på piva i fem månader till. Jag har faktiskt inte behandlat personalen sämre än vad de behandlade mig. Det blir vad man gör det till. Jag blir vad man gör mig till, efter ett tag. Här på behandlingshemmet har de ett salutogent perspektiv och se bara hur långt jag har kommit.

Jag är bara så jävla ledsen för hur min förra sommar var. Gör den här till når bättre då, och det gör jag. Men jag är ändå ledsen och tänker mycket på det som varit.

Hur kommer man över det?