Off the coast of me

Blir man bättre bemött om man är en inåtvänd person som skadar endast sig själv? När man har problem med sånt som alla levande människor har, typ ångest och nedstämdhet, sånt som alla kan känna igen sig i?

Jag letar efter FÖRSTÅELSEN både hos mig själv och andra

för jag känner mig som ett ufo.

Och det enda vårdpersonal gör är att berätta för mig hur verklighetsfrånvänd jag stundtals är. Och om jag försöker prata med personalen här på bhemmet om jobbiga saker från sjukhuset så säger de att jag skulle blivit bättre bemött där om jag inte var våldsam eller hotfull. Som om det var mitt eget fel.

Men det var det inte. Jag var helt knäpp i hela huvudet när jag kom in på första psykosavd. Jag minns inte mycket men jag har skrivit konstiga grejer i min dagbok, typ att när jag fick injektioner med medicin så var det ingen medicin i sprutan utan det de egentligen sprutade in var hårstrån. Tabletterna de ville att jag skulle ta trodde jag att de skulle göra min hjärna mer mottaglig för röster och telepatiskt intrång så dem ville jag inte ha. Det var en skräckvärld. När man har det så i hjärnan så blir man ”agiterad” och ohanterlig. Jag var sjuk då. Och då är det faktiskt inte mitt eget fel.

Men ändå blir man bemött som värsta galningen bara för man råkade ha sönder en del saker på sjukhuset för typ ett år sen.

Om jag hade varit deprimerad, inåtvänd och hjälpsökande, skulle jag bli bättre bemött och hanterad då?

Ingen FÖRSTÅR