Månad: februari 2017

Vet ej 19

Jag önskar jag inte var allergisk mot heminevrin för då kunde jag få det på dagarna och bara sova sova sova. Haha, kom att tänka på när jag precis blivit flyttad till vuxenpsyk så delade jag rum med en kvinna som sa att heminevrin var den bästa medicinen ever (då hade jag aldrig fått det) och att det fanns en läkare på den öppenvårdsmottagning vi båda tillhörde som skrev ut det och andra narkotikaklassade mediciner åt höger och vänster till alla, och den kvinnan jag delade rum med tyckte att jag skulle be att få den läkaren när jag blev utskriven vilket jag också fick. Jag träffade aldrig henne eftersom jag bytte mottagning fort men minns att hon på håll tyckte det var olämpligt att förnya mitt recept på xanor eftersom jag gick i dbt. Haha what? Jag gick inte i dbt alls. Jag vet inte vart jag ville komma med det här men det var en lite smårolig anekdot från mig.

Det formligen kastar det över mig

Så sjukt obehagligt att prata med folk som tar sin stilnoct vid åtta och inte går och lägger sig.. Det borde vara förbjudet här. Man orkar liksom inte med påverkade människor som grädde på moset. Det gör jag aldrig om. Bara ännu en anledning att hålla mig för mig själv.

Har tänkt mycket idag på en grej. Det är många människor som jag på olika sätt har kontakt med (vänner, medpatienter, folk jag bott med förut osv) som har jättesvårt att få bistånd. Det verkar typ omöjligt att få beslut om behandlingshem eller hvb eller ens stödboenden, och har en fått det så blir en utkastad av soc innan det är lämpligt. Många tvingas flytta mot sin vilja eller får inte ens komma på behandling alls. Så tänker jag på hur det har varit för mig. Jag har haft beslut om behandlingshem sen jag var sexton år, alltså i sju år, och de enda gångerna jag blivit utkastad har det inte varit av soc utan av ledningen på de diverse hemmen. Då har mitt beslut om hvb fortfarande gällt och soc har hittat något nytt. De har bara förnyat det, år efter år. Det var ett litet avbrott när jag fyllde arton, eftersom innan dess hade landstinget betalat placeringarna och efter det skulle soc ta över vilket de helst inte ville. Men då var det ändå inte aktuellt att bo i öppen vård så det spelade ingen roll för jag var ju ändå inlagd. När jag blev utskriven kom jag ännu en gång till behandlingshem som då var beviljat av soc. Jag tror att ett tag under den längsta inläggningen på vuxenpsyk så var jag inte placerad någonstans eftersom det inte var rimligt att förnya när jag var inlagd så länge men när jag blev bättre så betalade soc ännu ett hem. Och nu förra året, att jag fått ha kvar platsen där jag varit inskriven trots att jag inte spenderat en natt där på över nio månader när jag varit inlagd. Då har ju det liksom gått dubbelt med skattepengar när jag fått både sluten vård och plats på hvb samtidigt. Är inte det lite märkligt att vissa personer, i det här fallet jag, får så intensivt bistånd medan andra inte får något alls? Jag kan ju inte hänga ut någon här men det är tre personer i min närhet just nu som håller på att förlora sitt bistånd som de har på olika sätt. Och det är personer som verkligen inte vill bli utan. Det är ju sjukt orättvist. Det handlar varken om handläggare eller socialchefer heller för det har det varit så många olika av båda slag som tagit beslut om mig. Men jag behöver inte det här mer än vad mina tre närstående gör, de behöver sitt bistånd minst lika mycket som jag. Så varför ska en få och en annan bli utan? 

Vardag 

Jag trodde jag inte ville det skulle bli vardag men det är okej faktiskt. Då var denna helveteshelgen över. I en hel vecka nu har jag bara mått skit. Det började på restaurangen förra lördagen och sen har det bara rullat på. Jag vet inte hur jag ska vända det här. Jag är fast i skräcken. 

Men jag har städat idag på morgonen vilket vi gör varje måndag, nu var det länge sen jag deltog men idag gjorde jag det. Och jag spelar mycket dataspel. Så tiden går och den försvinner inte lika mycket. Jag känner mig mer närvarande de senaste dagarna.

Jag hoppas det går över snart.

Bättre dag

Det har varit en bättre dag idag. Jag har ätit vid matbordet och det gick bra, mycket mycket bättre än jag trodde, och efter det var jag peppig hela kvällen och gick till och med till affären faktiskt. Ser inte fram emot vardag imorgon. Men det är som det är. Nu ska jag sova.

Vet ej 18

Det är väl ändå rätt skumt att jag ska spendera varje timme av min dag med att göra människor till lags som jag inte ens vet vilka de är. Rätt absurt. Rätt dumt. För jag har ingen aning om vilka de är, jag bara hör dem skicka till mig hela hela tiden. Det är dumt att lyssna. Men jag kan inte.

Att jag ska göra sånt våld på mig själv som jag gör som ju ändå är rätt allvarligt om man ser på det objektivt. De tycker inte det är allvarligt, de tycker inte det är tillräckligt, kan hon inte bättre? Och jag vet att jag kan ”bättre” för det har jag kunnat så många gånger, men rent objektivt om man blir sydd flera gånger i veckan så är det ju allvarligt, även om det inte är dubbla rader numera, men det ska väl inte behöva vara så här?

Kan jag inte bara få vara mig. Kan jag inte bara få vara fri. Kan jag inte bara få sova.

Always closing in yet never getting any closer 

Det är skit. Det får jag säga. Jag orkar inte. Jag orkar inte rösterna, jag orkar inte icke-jaget, jag orkar inte alla främmande tankar i min hjärna. Jag orkar inte skära mig. Jag orkar inget mer. Jag vet inte vad man kan göra. Ansöka om den där jävla largactil-licensen, inte isolera mig, tro på det de säger när de säger att det bara är jag som hör rösterna, att det inte skickas ut från mig och att alla hör dem vilket är varför jag inte vill vara bland folk. Det kanske man kan göra, men jag orkar inte. Det är skit skit skit. Jag bara gråter för jag är så jävla trött på detta.

Och mitt i allt en stor nervositet för något som egentligen inte ens gäller mig. Som jag inte kan påverka åt det ena hållet eller det andra. Det kanske blir jättebra. Men tänk om det blir jättedåligt?

Jag har slutat äta, jag vägrar åka till akuten, jag gräver ner mig i sängen med ljudböcker som inte ens är bra, längtar till nästa schemalagda iktorivil. Jag vet verkligen inte hur jag ska klara att göra. Jag orkar inget mer nu och det måste ta slut. Den här jävla skiten och ingen kan förklara. De försöker här. Men de lyckas inte.

För nu är det kört.

Vanvård

Jag är nästan sugen på att läsa i journalen från sjukhuset som de ju faktiskt har här, de har beställt den och den ligger inne hos psykologen. Jag har läst lite från början av inläggningen men det är svårt att hitta något av substans bland alla omvårdnadsanteckningar och bvc-skattningar som gjordes tre gånger om dagen. Av det jag har läst har det mest stått vilka skötare som deltog i extravaket osv, inget om hur jag mådde och jag kommer inte ihåg. Det jag nu är sugen på att läsa är perioden som borde vara april till juni förra året vilket jag tror var då jag fick de flesta injektionerna. Jag vill veta hur läkarna, som oftast inte ens träffade mig innan de ordinerade, tänkte. Kanske att det var okej att ordinera på sjuksköterskans rekommendation eftersom någon annan jourläkare hade gjort samma sak dagen innan? Men vad sa sjuksköterskorna när de ringde till jouren? Jag kan inte tänka mig att det var ”Hon behöver medicin prick NU” och att de inte hann komma eftersom de flesta injektionerna var i förebyggande syfte.

Jag kommer ihåg hur det började. Jag hade blivit tvångsmedicinerad några gånger då jag verkligen var upprörd och det faktiskt var motiverat. Men en dag när jag började må dåligt men inte hade gått igång ordentligt ännu så sa den (timanställda) skötaren som satt vak till sjuksköterskan att ”Hon kanske borde få sprutan innan hon går igång”. Och så fick jag det. Sedan fick jag det nästa dag också. Och nästa och nästa. Efter ett tag blev det så att jag inte orkade skrika och slåss varje gång utan jag lade mig bara på mage och tog emot. När jag frågade efteråt vilken medicin det var jag hade fått den gången så frågade jag ibland också varför jag hade fått den. ”Vi vet ju hur du kan bli.”

Alltså fick jag under loppet av två-tre månader över 60 injektioner i förebyggande syfte. Typ 80% av gångerna utan att ha pratat med en läkare. Är inte det helt fel? Jag tror man kan anmäla sånt till IVO men jag vet liksom inte vad det skulle tjäna till. Det har ju redan hänt. Och jag är ledsen för det, och arg. Jag ska fan ta och läsa i journalen hur de egentligen tänkte, jag antar att dessa ansiktslösa jourläkare måste motivera sig där. För det är faktiskt fel. Det är faktiskt vanvård.

Allt det trevliga blev förstört.

Fan vad sur jag blir när det blir såhär. Jag skulle ha en trevlig dag med pappa och brodern min. Men när vi satt på restaurangen så kom helvetets signaler och förstörde allting. Jag hör alltid röster när jag äter mat, och de säger för jävla dumma grejer som jag inte vill att någon ska höra men nu hörde väl hela förbannade restaurangen och jag orkar inte. Det är illa nog när jag äter med tjejerna här och tycker det är skitjobbigt och pinsamt, men alla här är ju i sitt egna och jag tror inte att de bryr sig så mycket. Men en hel jävla restaurang med normalaktiga människor som ska höra all den skiten, och jag bara vet att alla tänker kan hon inte gå härifrån, vi orkar inte höra hennes röster, jag känner mig som värsta smittbäraren typ. Och pappa märker direkt på mig och blir orolig att nåt ska hända för röster och offentliga platser går liksom inte ihop bra. Orkar inte att allting alltid ska bli förstört. Jag får inte ens ha en trevlig middag en endaste ynka gång när min pappa åkt ända från Stockholm för att äta med oss.

Så jävla onödigt och jag var ju tvungen att ta massa extra medicin och skära mig lite när jag kom tillbaka hit men det löftet till psykologen får va nu jag orkar inte sitta på akuten hela natten heller och jag har ändå inte pengar till det.

Det bryter ner mig det här.