Hum di dum

Har inget att skriva om egentligen. Imorgon ska jag på sömnundersökning i Stockholm. Så då går den dagen. Men det händer inte mycket i mitt liv. Ska byta socialsekreterare och de ska förlänga placeringen här ett år förmodligen. Känner mig ganska lugn i allt och det är ju skönt.

Det känns typ som att jag inte har några egna tankar? Att allt är inskickat och telepati. Jag känner mig helt dum i huvudet och inget är logiskt. Jag förstår mig inte på någonting alls. Men det kanske är lika bra.

Första gången jag blev sjuk, innan jag fick veta att det var en psykos så trodde jag att jag hade en identitetskris, för det kändes som att alla mina ramar utifrån vilka jag betraktade världen hade försvunnit, att jag själv inte längre fanns utan var ett skal som kapades ibland och blev fjärrstyrt. Det är lite så det känns nu, att jaget inte finns längre, att jag är ett kärl som ska fyllas utifrån. Jag hatar det där utifrånet. Det ställer alltid till det. Men jag kan ju liksom inte göra något åt det. Man får inte hota människor.

Vet ej 17

Jag tror inte man ska läsa det här inlägget om man är känslig för sånt som handlar om självskadebeteende. Bara så ni vet. Men jag måste få skriva av mig. 

Jag var ändå på akuten fast jag inte ville. Jag blev bara lite arg där men det enda som hände var att de hämtade en ny sjuksköterska istället för den som provocerade mig. Sen gick det jävligt fort. Jag måste hålla mig utanför det där mellanlandet där det inte är tillräckligt lindrigt för att gå så fort att de tar det på en gång, och inte heller är så akut att jag får förtur. Det är i det mellanlandet man måste sitta och vänta hundra år och det vill väl ingen. Den här gången tog de mig direkt för det var inte så allvarligt och gick fort. 

Träffade världens märkligaste uska. Hon var nog inte så bra för hon petade på de sterila verktygen fast man inte får det. Hon klippte onödigt långt ut från huden vilket jag inte tycker om för då sticker det ut så mycket. Sen när doktorn hade sytt klart och gått ut och hon skulle lägga om, vilket hon förresten gjorde väldigt konstigt för hon strippade åt fel håll, gör man så? Jag har aldrig varit med om det förut. I alla fall så frågade hon som alla alltid gör om det inte gör ont att skära sig. Och när jag svarade nej så sa hon ”Nej det är väl klart, du kan ju inte ha nån känsel i den där armen längre.” Hon verkade uppriktigt chockad över hur det ser ut på mina armar och jag tänker att det är ingenting, jag skäms som en hund för särskilt min vänstra arm för den visar bara hur svag och feg och dålig jag är, eftersom jag inte har skadat mig ”tillräckligt”. Vilket är rätt dumt tror jag. Men när det är så stor kontrast mellan ärren på olika kroppsdelar så känns det som att jag VET ju liksom att jag kan göra ”bättre”, och då skäms jag att jag inte gör det. Jag vet inte varför jag rantar om det här. Det är ju helt onödigt. 

I alla fall, jag visste inte vad jag skulle säga när hon sa så, så jag sa att nej det har jag väl inte. Men det är ju bara delvis sant. Nu när jag har mycket nya ärr och sår där så har jag ju inte det, men känseln i det översta laget av huden kommer ju tillbaka rätt fort. Det är annorlunda med min tumme som jag haft sockerdricka i under typ fem år. Den blir nog aldrig normal igen. Men men. 

Det har varit okej med rösterna idag. Jobbigt vid maten men fick frihet mellan fem och kvart över sju. Så det var ju bra.

Nu tänker jag sova.

Beslutsångest

Jag är lamslagen från tänderna och neråt. Men ögonen, dem går det inte att ändra på.

Nu har jag ju lovat psykologen att jag ska åka in varje gång jag behöver. Det löftet har jag såklart redan brutit men jag tänker om nu igen, jag tänker försöka. Det enda jag undrar är om jag kommer behöva visa personalen om jag gör illa mig eller om det räcker att jag bara säger att det behöver sys. För om jag måste visa dem som jobbar ikväll så får det fan va. Jag tycker inte om dem, jag vill inte visa dem, jag vill inte skämmas. Om jag bara behöver säga att de ska köra mig till akuten så kommer jag säga det. Men ska de hålla på och tjata om att jag ska visa så tänker jag inte säga något alls. Men hur ska jag veta? Jag kan ju inte direkt fråga.

Vet ej 16

Jag har pratat jättelänge idag med en tjej här som har många liknande erfarenheter som mig från psyk. Det kändes bra då men det känns inte bra nu. Jag önskar att jag inte hade psyk i bagaget. Jag önskar att jag hade roliga intressanta positiva saker att prata om och att folk skulle tycka om mig för det. Det känns som att hela jag är ett skal fullt med allt som hände där, att det är allt jag är, men jag vill vara mer. Jag vill komma över det. 

Svårigheter med att acceptera diagnosen episod 354277.

Nu känner jag mig sådär fel och dum igen. För att jag aldrig passar in, aldrig förstår. Och som vanligt för att det aldrig är tillräckligt. 

Jag kommer inte ihåg hur det var att vara deprimerad. Jag vet att jag har varit det men det var tio år sedan. Jag minns att jag inte kunde äta och fick panikattacker i skolan. Men jag minns inget om hur jag kände inuti mig själv. Så jag förstår inte, jag vet inte hur det är.

En läkare på en vårdplanering i höstas kläckte ur sig att jag var deprimerad, och jag fick börja med ssri och allt igen. Det var väl för att jag bara låg i sängen. Men det finns liksom inte så mycket att göra på psyk särskilt om man inte ens får gå ut och röka. Det betyder ju inte att man är deprimerad. Nu ligger jag fortfarande mestadels i sängen men det är ju för andra anledningar som jag inte orkar tänka på nu.

De säger att inaktiviteten, bristen på egna tankar i hjärnan och att jag fastnar hela tiden är symptom på den sjukdom som jag tydligen har. Det är alltså inte en egen sjukdom. Det är samma med det som vissa tycker pekar på autismspektrumgrejer, mina stereotypa rörelser och sånt, det är en del i den enda diagnosen jag ändå blivit tilldelad, som tydligen kan likna autism på vissa sätt.

Varför kan jag inte ens skriva ordet. För jag skäms. För jag vill inte ha det här. För jag tycker inte att det stämmer helt. Eller jag ser ju rent logiskt att det stämmer, eller i alla fall har stämt väldigt bra, men jag vill inte att det ska stämma. Om jag erkände detta skulle jag behöva omvärdera allt allt allt. Och jag vill inte det. Jag kan inte det.

Duktig flicka

Det är ändå en rätt bra dag idag. Inga mardrömmar under natten utan sov som en stock. Extra psykologsamtal som var bra fast jag inte orkade hela. Varit iväg och bowlat med de andra tjejerna. Och ett glädjande besked gällande en vän. Har inte sovit mer sen jag vaknade imorse då jag till och med var nere och hämtade morgonmedicinen själv, vilket typ aldrig har hänt förut. Det gick även bra att äta i matsalen idag, två gånger!

Och genom det hela: känslan av att allt är helt okej. Inget som spökar bakom huvudet. När det började komma så sa jag bara så som de sagt att jag ska säga, håll käften. Det fungerar faktiskt idag fast det aldrig brukar göra det. Jag vet att det kommer komma nu på kvällen när jag är för trött för att vara upptagen med annat, men jag är glad för de fria timmarna jag fick. Jag hade nästan glömt hur det är att vara mig själv, att få lov till det, hur det är att ha egna tankar i huvudet, hur man skrattar. Men idag fick jag lite sånt. Det är väl inte mer än rättvist.

Jag hoppas detta är början på slutet av denna helvetesepisod. Jag minns inte hur det har känts alla andra gånger det börjat avta? Var det såhär det kändes då?

Och inombords tänker jag ändå att det inte får vara en positiv effekt av zyprexahöjningen, för om jag svarar på medicin betyder det att det faktiskt visst är en sjukdom, och det får det inte vara. Nej nu är jag bara dum kanske. Men jag hade liksom äntligen blivit frisk på riktigt och så kommer de och säger att jag är sjuk igen. Jag tänker aldrig acceptera. Jag är ingen kroniker.

Test one two three

Nu ska jag berätta något som jag både skäms för och är stolt över. Igår åkte jag till akuten med en självskada! Ni som känner mig vet att detta har varit en stor grej för mig, jag har blankt vägrat att åka in på sjukhus ända sedan jag flyttade från psyk, och det har såklart skapat många fysiska men och problem att jag inte sytt mina självskador, men framför allt har personalen och psykologen här inte vetat riktigt vad de ska ta sig till när jag vägrar vård. Igår vägrade jag inte. Och det gick bra faktiskt. 

Ny stad betyder nytt sjukhus och nytt triagerum. Det var lite läskigt att komma till ett ställe som jag inte känner till. På akva på sjukhuset jag var på innan jag flyttade hit fick jag alltid samma rum. Medan jag väntade på doktorn blev jag något orolig och ville gå runt i en cirkel så att det skulle gå över. Så då försökte jag resa mig från båren men då blev de sura för jag fick inte stå upp. När de var klara med själva sutureringen så var jag trött på hela grejen, lamporna som lyser i ögonen, de eviga larmen som ringer, obekväm bår. Så jag ville inte stanna och få dropp och det behövdes nog egentligen inte eftersom de lät mig gå. Sen var det klart och jag var hemma på behandlingshemmet igen. Det gick mycket mycket bättre än jag trodde. Nu hoppas jag att jag kommer våga söka vård i framtiden också.

Ja jag är faktiskt stolt att jag vågade. Det blev inget av det där jag fruktade, jag höll mig lugn, det var nästan helt okej att ligga där när jag var drogad på min medicin, och inget vårdintyg. Fan vad bra jag är som klarade detta! 

Det passar inte in

Allt är helt ologiskt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Enastående men ensam

Jag vill inte vara ensam. För det är för stort, för mycket. Men jag vågar inte vara bland folk. Då kommer de också höra rösterna och det är för fula skämmiga saker de säger som ingen får höra. Så jag är här i min mentala isolering. Måste hålla allting borta, hemligt. Låtsas vara normal. Det är jobbigt som fan. Jag vill bara att det ska försvinna. Jag vill bara att det ska bli bra.

Tänk att bara för jag inte fick sova ordentligt några nätter precis i början av året vilket ändå var mer än en månad sen så blir mitt liv förstört för all framtid. Eller inte all framtid kanske men det tar alltid så jävla lång tid för mig att hämta mig från sånt. Och så tror alla att det har gått över eftersom det jag agerar ut har gått över men allt det andra finns ju kvar på insidan. Det är ju fan bättre när man får agera ut saker, då är man inte lika ensam.

Vänskap

Jag hade en verkligt fin dag igår. Var och hälsade på bästisen med tillhörande man och barn. Jag älskar dem alla. Henne som jag känt sen jag var tolv år, alltså halva mitt liv!

Som jag legat bredvid i sängen och kramat när hon grät i ett förfärligt fosterhem, som gjort samma sak för mig på en förfärlig barnpsykiatrisk avdelning, som aldrig slutat hälsa på och bjuda in hur sjuk jag än varit. Visst att vi inte haft massa kontakt hela tiden, det har gått i perioder, men genom alla år har vi funnits där för varandra och sen ungefär fyra år tillbaka har hon varit min bästa vän i hela världen. Hon försvinner aldrig när alla andra gör det.

Och hennes underbara pojke, det bästa barnet i hela världen. Han har blivit så stor. Det var helt fantastiskt att få leka med honom igår, och han är så rolig. Vi var i hans rum och varje gång vi skulle göra en ny lek så sa han ”Jag ska bara fråga mamma” och så gick han ut och frågade ”Mamma, får jag och E leka det och det?” Haha, han tycker inte att jag är vuxen och kan bestämma själv vad jag ska leka, måste fråga mamma! Är jag löjlig om en av mina bästa vänner är sju år gammal? Älskar den pojken.

Och nya tillskottet i familjen, hennes pojkvän som jag fortfarande tänker på som hennes nya pojkvän fast de har varit tillsammans i ett år. Jag är så glad att hon äntligen träffat rätt man. Det är roligt för jag tänker inte på honom som bara min bästis pojkvän utan även som en vän till mig. Han är så himla bra för dem, ingen är ju perfekt såklart men att ha någon som ställer upp på det sättet han gör är så viktigt för dem. Och så är han en vettig och trevlig människa dessutom.

Nu har de precis flyttat till sin nya lägenhet så den fick jag se också. Vi gjorde inget särskilt, lagade lite mat och lekte. Det gick sådär med att äta med dem, men jag försökte ignorera det och se normal ut. Det var bara en väldigt bra dag i allmänhet och jag är så glad att jag har dem, det är värt allt i hela världen. Tacksam.