Jag är inte rädd

Dags att säga sista ordet då. För detta är sista natten jag spenderar på sjukhuset.

Den gången jag sa att det första jag gör när ni släpper ut mig är att gå till spåret. Då var jag ärlig. Men jag går inte till spåret. Jag går aldrig dit mer.

Jag går ut i det friska nu för nu är jag frisk. Jag lever inte längre ett liv som är bevakat och styrt från utan. Jag är inte rädd för att vistas utomhus, för att synas från kliniken mitt emot som är full av telepatiagenter, för det är inga agenter där, och jag kommer överhuvudtaget aldrig att synas därifrån igen för jag kommer inte vistas i dess närhet. Jag är inte rädd för att gå med två personal tjugo meter till en taxi som är låst utifrån för att jag inte ska hoppa ut, för jag hoppar inte ut ur bilar och jag behöver inte två personal som övervakar mig varje minut jag är utanför avdelningen. Jag är inte rädd för att jag ska råka bryta mig in genom matluckan till köket och skada mig för jag skadar mig bara om jag vill och jag behöver inte bryta mig in i eller ut ur låsta dörrar längre.

Jag är inte rädd för att höra röster, för jag vet nu, nu vet jag att det bara är, eh ja jag vet inte riktigt vad det är, men jag vet att det inte är någon fysisk människa som övervakar mig och sitter och skickar röster och signaler och telepatiska meddelanden till mig. Jag vet att det inte är en massa hemliga meddelanden som är ämnade enkom för mig i tv:n och radion. Jag kan tänka med min hjärna utan att få en massa störningssignaler och ”jammanden”. 

Tänk om det typ… blir bra nu? Hur knäppt är inte det liksom? 

Fast det har ju redan blivit bra. Så otroligt mycket bättre. Sådåkandetjubarablisämrenejnuskajagintevarasån. Idag träffade jag min stödperson för sista gången och hon sa att det är en enorm skillnad, att för sex månader sen hade hon inte sett mig ens en gång uppe ur sängen. Jag var ju uppe ur sängen en hel del redan sex veckor efter inskrivningen men aldrig när hon var här. Men det mot nu liksom, när vi fikar och jag äter fika och vi kan prata och skratta på offentlig plats. Hon berättade vilket enormt jävla trassel det var när vi började gå ut från avdelningen, att jag var så sjukt rädd, och den gången hon inte kom hit på fyra veckor på grund av hur jag hade betett mig en gång när vi var ute och hon funderade på att sluta som min stödperson. Det var ju tur att hon inte gjorde det.

Och det har inte varit en enda tvångsåtgärd alltså inte ens en rumsavskiljning på hela november månad. 

Ja det är idel lycka här. För jag känner mig typ rätt glad. Och jag är inte rädd för att vara glad. Jag är inte rädd!

Vet ej 6

Fanalltsåjagkännermigbarasåfelochdum

Jag tror jag måste ändra allting med mig själv faktiskt. Jag kan fan inte vara såhär. Men jag är inte så egentligen? Jag hör ju själv hur jävla dum och störd jag låter. Det måste nog vara nåt fel någonstans ändå. Annars skulle jag väl aldrig. 

Men jag är inte så egentligen! Jag är ju en vettig människa.

Åsnan

Men det skulle ju typ bli bra nu. Och så blev det såhär. Alla är ledsna och deprimerande och inget går framåt. Men jag då. Jag går och går och går. Och vad fan får jag för det? Jag skulle inte ens vara där. Jag skulle aldrig aldrig vara där. Det har förstört mig tror jag. Och nu är det slut.

En jävligt rolig och jävligt arg autistisk man på avdelningen, som brukar vara jätteupprörd på mig för att jag dricker för mycket vatten, har varit glad idag. Det är ju storm här och imorse när vi rökte höll han i mig för annars skulle jag blåsa bort. Och sen när jag hade borstat håret och satt på mig riktiga kläder inför permissionen gjorde han en liten dans och sa ”Det var värst vad du var söt då! Snart blir det bröllop!” Det är fantastiskt vilka människor man träffar alltså.

Det har kommit in typ femhundra stökiga patienter och jag orkar inte. Jag vill inte dit mer. Jag vill hitta hem nu. Och i princip kan jag ju göra vad jag vill nu för jag är hos pappa och han sover så det är ju bara att dra. Men då kan jag ju glömma att bli av med mitt lpt och behandlingshemmet tar inte emot mig om jag har lpt. Så jag känner mig rätt låst och jag gillar inte det alls. Det känns som att allting hela tiden blir mycket svårare än vad det är.

Jag behöver… lugn. Det är vad jag behöver. Fem temesta tack.

Sunshine

Idag är jag desperat nära. Det är så lätt. Ska jag spara allt det här inom mig tills onsdag natt? Hur fan ska det gå till?

Folktomt

Fredag. Eller lördag?

Det är konstigt. Det är helt tomt på avdelningen, det är bara jag och en annan kille här. Inte ens våra maskotar (två snubbar som alltid brukar vara här typ dygnet runt året runt) är här. På den här avdelningen brukar vi vara tolv patienter som alla bråkar och stökar hela tiden, men nu är vi bara två. Det är skönt, om lite tråkigt.

Imorgon är nästan min sista dag här, för de andra dagarna innan flytten har jag permission för att fixa alla grejer och sånt. Herregud alltså. Nu är det snart slut. Kan det verkligen vara så på riktigt att det är slut nu? Att jag får hitta hem nu? Det känns faktiskt så. Det är som det ska vara.

Det var inte meningen

Allting blir så himla surrealistiskt ibland.

Vet ej 5

Vi är bara åtta patienter på avdelningen nu och en är avviken så det är väldigt lugnt och det är skönt. Idag har jag inte gjort något alls utom att fått hjälp att borsta håret och duscha, vilket var välbehövligt för jag hade inte gjort det på några veckor, jag hatar sånt men det var skönt att få det gjort faktiskt. Och så hade jag läkarsamtal, sista samtalet innan utskrivningssamtalet. Men det var inget direkt viktigt som sas där. Mamma är i Stockholm och ska komma hit ikväll. En rätt bra dag.

För övrigt har jag tänkt en del på hur jag vill ha mitt sexliv när jag blir utskriven. Jag känner att jag inte längre vill ha sex med en massa olika personer som jag inte har någon djup relation med och att jag ärligt talat kan få nåt mycket bättre än de killarna jag brukade ligga med förut. Jag vill ha en riktig relation som går sakta fram och som handlar om mycket mer än bara sex, det får till och med vara mycket mindre sex än jag är van vid, det ska liksom inte vara det som är det viktiga. Jag vill träffa någon som det börjar långsamt med. Och sånt tar ju tid. Men det är slut med förhastat sex nu. Då får jag klara mig utan i så fall. Och det känns bra att jag kom fram till det.

But the very next day

Idag har jag varit väldigt irriterad. De knackar hos mig fan hela tiden. Det räcker liksom inte att man säger till en personal att man inte vill ha mat eller medicin, det kommer ändå tre andra en efter en och frågar samma sak. Hela jävla dan har jag blivit störd. Orkar inte med det här stället alltså.

Men jag fick byta till enkelrum i alla fall. Det är ju ett under.

Det är om självskadebeteendet

Jag kommer ihåg hur den armen såg ut då. Och varje sår var lite bredare, lite djupare. Och varje sår var en skatt, för det var bara mitt, det var en hemlighet.

I varje sår hade jag makten att straffa folk runt omkring mig, och mig själv också givetvis. För även när ingen visste så skar jag i dem när jag skar i mig själv. Det var väl puberteten.

Jag har alltid känt mig låst i självskadebeteendet. Liksom inte att jag haft så mycket val. Att det varit ett måste, en syssla, ett tvång. Men ibland en flykt.

Ibland en protest, särskilt mot sjukvården. Att jag kan bestämt göra vad fan jag vill med mig själv och you guys can eat it. Men det har förstås alltid handlat om mig i grund och botten. Det har varit mitt. Min grej liksom att jag är bra på att skada mig själv.

Samtidigt som det så ofta inte varit mitt. Att jag har känt mig styrd utifrån. Att rösten har sagt att om jag inte skadar mig själv så kommer andra komma och göra det åt mig.

Och det har sällan känts som ett val jag gör. Det har varit automatiskt, ett måste. Ordet jag väljer. ”Jag måste köras i den där förbannade rullstolen till akuten varje dag.” Så har jag skrivit i min dagbok. Måste.

Måste.

Så jag vet inte. Jag antar att det varit olika varje gång. För jag har skurit mig säkert flera hundra gånger. Ibland för någon annans skull och ibland för min egen. Ibland bara för att jag har kunnat. För jag kan, jag kan så jävla bra. Det är väl fel på något sätt.

Det är nog mer än en månad sen de tog sista suturerna. Jag tänker aldrig sy igen, eller möjligen på närakuten, men jag sätter aldrig aldrig aldrig foten på ett sjukhus igen.

Aldrig i livet. Det är ju lätt att säga nu kanske men det var det väl inte den gången jag var sjutton och blev medvetslös och fick en massa blod och när man är medvetslös så kör de ju en vart fan de vill och vad säger att det inte kommer hända igen men jag är såklart glad att jag fick vården då för annars hade jag väl dött på kuppen och det ville jag ju inte. Jag ville ju bara äta upp mig själv inifrån, den gången, jag ville bli av med den avskyvärda ångesten som jag hade då, och då kände jag att jag inte hade valet att sluta skära när jag träffade första blodkärlet och sen andra och sen tredje och jag hade inte valet då heller, och det var ju någon slags artär som gick av. Fast det kanske är dumt att berätta om det här.

I alla fall, där hade vi ångesten också. Jag brukar alltid säga att jag inte har ångest. För det känns rätt löjligt liksom att man ska avsluta en kroppslig funktion med att störa en annan. Såklart att jag har ångest, men inte mer än gemene man. Inte till den grad att det motiverar den grad av självskadebeteende jag haft. Ibland har det ju varit outhärdligt. Men jag tycker inte att jag har så mycket ångest. 

Till slut är det nog så att den enda primära känslan som inte satt igång självskador är sorgen. I den är jag liten och trygg. I den vill jag bli omhändertagen, inte avlivad. Det är min bästa känsla.

Men nu orkar jag inte skriva nåt mer.

Inkognito

Vill skriva nåt men vet inget. Flytten har blivit uppskjuten, igen. Men inte så mycket. Så när de skulle berätta för mig att det inte blir på måndag kom typ hela personalstyrkan med händerna redan på larmet för de var säkra på att jag skulle flippa. Men jag tog det lugnt. Det spelar typ ingen roll längre, det har varit så jävla mycket strul med detta redan och vad är några dagar hit och dit liksom. Jag har ju ändå varit här så himla länge, nio dagar mer eller mindre är ju ingenting mot det. Men jag fattar inte hur jävla lång tid allt kan ta. Det var typ mer än en månad sen jag blev utskrivningsklar.

Och man blir ju mindre och mindre utskrivningsklar ju längre man är här, jag blir sjuk av sjukhusmiljö, det där började redan på bup. Där blev jag verkligen alldeles för hemma, och då var jag inte ens där lika länge i sträck som jag varit här flera gånger.

Jag borde fan skriva en bok. Fast det orkar jag inte. Jag kanske kan diktera en bok. Eller så kan jag skriva lite om det på denna bloggen lite i taget. Kanske det. Fast om någon som känner mig irl skulle läsa min blogg så skulle de veta direkt att det var jag och det är ju lite skrämmande. Innan denna bloggen hade jag en annan blogg med mitt namn och allt, som var väldigt positiv till en början för den började precis när jag blev utskriven förra gången, men sen blev det ju liksom… jag. Och vad jag hade skrivit på den blev tydligen alltid samtalsämne vid mina styvfastrars middagsbord, och det tyckte alla var jättejobbigt, särskilt mamma som skämdes ihjäl sig varje gång hon träffade dem. Still you gotta tell it like it is. Men det är väl bättre att vara anonym