Dags att säga sista ordet då. För detta är sista natten jag spenderar på sjukhuset.
Den gången jag sa att det första jag gör när ni släpper ut mig är att gå till spåret. Då var jag ärlig. Men jag går inte till spåret. Jag går aldrig dit mer.
Jag går ut i det friska nu för nu är jag frisk. Jag lever inte längre ett liv som är bevakat och styrt från utan. Jag är inte rädd för att vistas utomhus, för att synas från kliniken mitt emot som är full av telepatiagenter, för det är inga agenter där, och jag kommer överhuvudtaget aldrig att synas därifrån igen för jag kommer inte vistas i dess närhet. Jag är inte rädd för att gå med två personal tjugo meter till en taxi som är låst utifrån för att jag inte ska hoppa ut, för jag hoppar inte ut ur bilar och jag behöver inte två personal som övervakar mig varje minut jag är utanför avdelningen. Jag är inte rädd för att jag ska råka bryta mig in genom matluckan till köket och skada mig för jag skadar mig bara om jag vill och jag behöver inte bryta mig in i eller ut ur låsta dörrar längre.
Jag är inte rädd för att höra röster, för jag vet nu, nu vet jag att det bara är, eh ja jag vet inte riktigt vad det är, men jag vet att det inte är någon fysisk människa som övervakar mig och sitter och skickar röster och signaler och telepatiska meddelanden till mig. Jag vet att det inte är en massa hemliga meddelanden som är ämnade enkom för mig i tv:n och radion. Jag kan tänka med min hjärna utan att få en massa störningssignaler och ”jammanden”.
Tänk om det typ… blir bra nu? Hur knäppt är inte det liksom?
Fast det har ju redan blivit bra. Så otroligt mycket bättre. Sådåkandetjubarablisämrenejnuskajagintevarasån. Idag träffade jag min stödperson för sista gången och hon sa att det är en enorm skillnad, att för sex månader sen hade hon inte sett mig ens en gång uppe ur sängen. Jag var ju uppe ur sängen en hel del redan sex veckor efter inskrivningen men aldrig när hon var här. Men det mot nu liksom, när vi fikar och jag äter fika och vi kan prata och skratta på offentlig plats. Hon berättade vilket enormt jävla trassel det var när vi började gå ut från avdelningen, att jag var så sjukt rädd, och den gången hon inte kom hit på fyra veckor på grund av hur jag hade betett mig en gång när vi var ute och hon funderade på att sluta som min stödperson. Det var ju tur att hon inte gjorde det.
Och det har inte varit en enda tvångsåtgärd alltså inte ens en rumsavskiljning på hela november månad.
Ja det är idel lycka här. För jag känner mig typ rätt glad. Och jag är inte rädd för att vara glad. Jag är inte rädd!
1NK0GN1T0 