Jag kommer ihåg hur den armen såg ut då. Och varje sår var lite bredare, lite djupare. Och varje sår var en skatt, för det var bara mitt, det var en hemlighet.
I varje sår hade jag makten att straffa folk runt omkring mig, och mig själv också givetvis. För även när ingen visste så skar jag i dem när jag skar i mig själv. Det var väl puberteten.
Jag har alltid känt mig låst i självskadebeteendet. Liksom inte att jag haft så mycket val. Att det varit ett måste, en syssla, ett tvång. Men ibland en flykt.
Ibland en protest, särskilt mot sjukvården. Att jag kan bestämt göra vad fan jag vill med mig själv och you guys can eat it. Men det har förstås alltid handlat om mig i grund och botten. Det har varit mitt. Min grej liksom att jag är bra på att skada mig själv.
Samtidigt som det så ofta inte varit mitt. Att jag har känt mig styrd utifrån. Att rösten har sagt att om jag inte skadar mig själv så kommer andra komma och göra det åt mig.
Och det har sällan känts som ett val jag gör. Det har varit automatiskt, ett måste. Ordet jag väljer. ”Jag måste köras i den där förbannade rullstolen till akuten varje dag.” Så har jag skrivit i min dagbok. Måste.
Måste.
Så jag vet inte. Jag antar att det varit olika varje gång. För jag har skurit mig säkert flera hundra gånger. Ibland för någon annans skull och ibland för min egen. Ibland bara för att jag har kunnat. För jag kan, jag kan så jävla bra. Det är väl fel på något sätt.
Det är nog mer än en månad sen de tog sista suturerna. Jag tänker aldrig sy igen, eller möjligen på närakuten, men jag sätter aldrig aldrig aldrig foten på ett sjukhus igen.
Aldrig i livet. Det är ju lätt att säga nu kanske men det var det väl inte den gången jag var sjutton och blev medvetslös och fick en massa blod och när man är medvetslös så kör de ju en vart fan de vill och vad säger att det inte kommer hända igen men jag är såklart glad att jag fick vården då för annars hade jag väl dött på kuppen och det ville jag ju inte. Jag ville ju bara äta upp mig själv inifrån, den gången, jag ville bli av med den avskyvärda ångesten som jag hade då, och då kände jag att jag inte hade valet att sluta skära när jag träffade första blodkärlet och sen andra och sen tredje och jag hade inte valet då heller, och det var ju någon slags artär som gick av. Fast det kanske är dumt att berätta om det här.
I alla fall, där hade vi ångesten också. Jag brukar alltid säga att jag inte har ångest. För det känns rätt löjligt liksom att man ska avsluta en kroppslig funktion med att störa en annan. Såklart att jag har ångest, men inte mer än gemene man. Inte till den grad att det motiverar den grad av självskadebeteende jag haft. Ibland har det ju varit outhärdligt. Men jag tycker inte att jag har så mycket ångest.
Till slut är det nog så att den enda primära känslan som inte satt igång självskador är sorgen. I den är jag liten och trygg. I den vill jag bli omhändertagen, inte avlivad. Det är min bästa känsla.
Men nu orkar jag inte skriva nåt mer.
1NK0GN1T0 