Åsnan

Men det skulle ju typ bli bra nu. Och så blev det såhär. Alla är ledsna och deprimerande och inget går framåt. Men jag då. Jag går och går och går. Och vad fan får jag för det? Jag skulle inte ens vara där. Jag skulle aldrig aldrig vara där. Det har förstört mig tror jag. Och nu är det slut.

En jävligt rolig och jävligt arg autistisk man på avdelningen, som brukar vara jätteupprörd på mig för att jag dricker för mycket vatten, har varit glad idag. Det är ju storm här och imorse när vi rökte höll han i mig för annars skulle jag blåsa bort. Och sen när jag hade borstat håret och satt på mig riktiga kläder inför permissionen gjorde han en liten dans och sa ”Det var värst vad du var söt då! Snart blir det bröllop!” Det är fantastiskt vilka människor man träffar alltså.

Det har kommit in typ femhundra stökiga patienter och jag orkar inte. Jag vill inte dit mer. Jag vill hitta hem nu. Och i princip kan jag ju göra vad jag vill nu för jag är hos pappa och han sover så det är ju bara att dra. Men då kan jag ju glömma att bli av med mitt lpt och behandlingshemmet tar inte emot mig om jag har lpt. Så jag känner mig rätt låst och jag gillar inte det alls. Det känns som att allting hela tiden blir mycket svårare än vad det är.

Jag behöver… lugn. Det är vad jag behöver. Fem temesta tack.