Månad: november 2016

Det var som fan!

Nu när jag hade en attack så var den bara i 11 minuter. Jag fick hjälp av nattpersonalen här och det hjälpte att sträcka på mig och andas sakta. När jag får sån panikångest så får jag sjukt ont i bröstet och vill bara kura ihop mig i en boll och dö. Men tydligen om jag sträcker på mig är det lättare att få luft och vi gick fram och tillbaka i korridoren eftersom jag syresätter bättre när jag rör på mig. Nu har ontet och hjärtklappningen gått över och andningen blir nog bättre snart. Så det gick ju bra! Jag ska inte vara rädd.

This is hungry work

I morse blev det lite utbrott och indragen utgång men jag har fått tillbaka den nu.

Och!

Jag har fått ett datum!

Helt galet, om tio dagar flyttar jag. Det känns sjukt konstigt. Och bra! Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv, jag är så rastlös. Jag vill bara åka nu nu nu. Men har permis i helgen och sen är det en vecka kvar. En vecka!!

Sjukhuset del 5

Forts. När jag kom ner på piva i juli var jag fortfarande psykotisk men inte lika mycket, jag vågade fortfarande inte gå ut och klättrade på väggarna och taket för att hitta kameror och sånt men det hade blivit bättre, för rösterna visste inte var jag var, de trodde jag var kvar på förra avdelningen och ropade ”Var är hon? Var är hon?” Jag kände mig tryggare. Överläkaren som var då var väldigt bra men jag hann bara träffa honom en gång sedan bytte han jobb. Sedan dess har vi inte haft en fast överläkare här och det har ställt till massa problem.

Jag blev bältad ofta i början här och fick massa sprutor. Men de är mycket skonsammare här i såna situationer eftersom de är mer vana vid sånt här nere. Men jag kommer inte ihåg så mycket av det där, det är mest vad jag fått höra i efterhand hur det var.

Efter typ två veckor på zyprexa började jag bli bättre, mycket bättre. Jag började gå ut med personalen men när jag kom in från utgång och sånt så fick jag alltid värsta attackerna och blev fastspänd. Nu när jag vågade gå ut ville jag vara ute hela tiden, det var ju sommar, och jag lyckades krossa rutan i slussdörren även här ett par gånger, det var en tid där när de fick byta den ofta.

De drog ner jättemycket på den stående medicinen, min vb-lista var fortfarande en hel sida men jag hade och har fortfarande väldigt lite stående medicin. Zyprexan tog de ner från 40 mg till 20 och senare till 10 som jag har nu.

Sen i augusti när hela psykosgrejen hade klingat av började självskadorna igen. Jag kände mig så himla låst och hopplös. Jag började få åka på övervakade permissioner hem men varje gång kom jag tillbaka antingen i ambulans eller med polisen. Så de permissionerna blev jag av med rätt fort.

Jag tror det var i augusti också som jag bytte öppenvård då både min psykolog, ssk och läkare skulle sluta på den mottagningen där jag gick innan jag blev inlagd.

Sen i september var typ det största kaoset. Arton dagar i rad blev jag sydd för jag hade skurit mig. Allt var ett vapen. Det konstiga är att när jag kunde få den lindring så blev jag en mycket lugnare patient och fastspänningarna och sprutorna blev glesare och glesare. Det var här nån gång som de sa ifrån hemma att jag nog inte kunde komma tillbaka. Då började de den långa processen att hitta ett nytt behandlingshem till mig. 

Jag fick nej från landstinget och nej från soc men efter en massa påtryckning och skit ändrade de sig plötsligt för några veckor sen. Efter löftet om att någon gång få komma ut, efter att jag fick chansen att få ett riktigt liv igen, så slutade jag självskada. Jag skämdes så mycket i början. Varje gång jag hade händerna om nån kryddburk eller de andra få sakerna som är gjorda av glas här så skämdes jag ihjäl mig. Att jag inte skadade mig när jag kunde gjort det. Det är konstigt det där. Det var en läkare här som frågade mig om jag skadade mig för att jag mådde dåligt eller om jag skadade mig för att jag skulle må bra, och jag insåg att det är det senare. För jag skäms när jag inte gör illa mig. Fortfarande.

Det sjuka är att jag planerat allt så himla bra tills jag blir utskriven, jag kommer inte göra illa mig så länge jag är här för jag måste komma härifrån nu. Men sen jävlar. Och jag fattar inte att jag kan vara så jävla dum och tänka så men det gör jag.

I alla fall så sitter jag nu här mer än nio långa månader senare och känner mig rätt frisk. Rätt klar här liksom. Och jag har frigång, och jag har permissioner, och jag har en framtid. Det kunde jag aldrig tro.

Home sweet home

Var hemma idag och packade mina grejer. Nu är det snart flytt, allt är fixat, det är bara uppsägningstiden på nuvarande placeringen som är kvar och den hoppas jag att de kan förkorta.

Kändes så konstigt att vara hemma… det är liksom massa ny personal, massa nya patienter, jag är helt utanför gemenskapen nu liksom. Fast många av mina gamla godingar finns ju kvar, både patienter och personal. Så dem var det kul att träffa. Jag hade inte varit där sen i augusti typ eller kanske september, har ju inte fått åka dit ens för att hämta grejer eller bara säga hej när jag ändå varit på permis med pappa, det blev ju så fel förut så det kändes bra att kunna visa dem idag att jag mår okej och att allt blir bra nu. Att jag fortfarande är mig själv och inte det där monstret jag varit när jag var där på permission.

Och de var glada att se mig, och det var jätteskönt att träffa mina kontaktpersoner, det är bara typ två av ”mina” patienter som bor kvar men det var härligt att träffa dem med.

Men livet verkar liksom ha gått vidare för dem. Det har hänt en massa saker medan jag varit inlåst här. Och jag var inte med. Och det känns ganska tråkigt. 

Sjukhuset del 3

Forts. Nu har vi kommit till juni och det var då jag bytte avdelning från den med ”lättare” psykoser till den med kroniska psykoser. Och det är svårt att skriva om det här för det var så jävla jobbigt. På den avdelningen är doktor I överläkare och jag kom snabbt i luven med honom. Han satte omedelbart ut solian med motiveringen att ”Patienter med solian är ofta aktiva och klara i huvudet, du behöver något som är mer sederande.” Bara det liksom. Sen kom tjatet om leponex igen, det var det enda alternativet enligt honom. Men jag vägrade leponex och därför stod jag länge utan antipsykotisk medicin utom haldol 6 mg vilket inte hjälper på mig. Han sa emot sig själv hela tiden, han kunde säga en dag att jag skulle börja med olika mediciner typ ergenyl och topimax för att ta bort dem dagen efter eftersom jag ”inte fått effekt”. Efter en dag, nej, det är klart jag inte hade. Första mötet med honom sa han att jag hade alldeles för mycket medicin och sedan i nästa mening satte han in 10 mg stesolid gånger fyra, stående, för att jag var så ”orolig”. 

Om jag inte tog medicinen fick jag inte gå ut. Han gjorde inte bedömningar från dag till dag utan bestämde att om jag medicinvägrat blev jag inlåst 24/7 i en vecka även om jag tog medicinen nästa dag. Då blev det ju helt meningslöst att ta medicinen alls för mig. Den enda medicinen jag tog var mitt benso för det var jag så tillvand på vid det laget, och det var typ det enda bra han gjorde att han trappade ut allt det, utom tre av dem som var kvar som vb, men det var typ ingenting kvar då jämfört med hur det hade varit tidigare.

På den avdelningen fanns en väldigt speciell man, en patient alltså, och han var typ det enda som var bra där, han var så himla rolig och speciell så jag hade rätt roligt där ibland.

Sen efter ett tag där blev det bara för hemskt. Doktor I och hans undersåtar utpressade mig att ta medicin genom att annars dra in rökningen och de kunde skratta rätt ut åt mig på läkarsamtalen, visst att jag var psykotisk och säkert sa en massa konstiga grejer men även om jag verkligen vore så jävla galen som de tyckte så ska de ändå behandla mig med respekt!

Det var en massa sjuka grejer där men jag orkar inte tänka på det, det var för hemskt. Till slut gick jag med på att börja med zyprexa. På nätterna fick jag mina utbrott och mina sprutor. Det var verkligen den sämsta biten av hela vårdtiden.

Sen en dag i juli fick jag nog efter fem dagar inlåst med extravak. Jag krossade rutan i slussdörren med en stol. Då fick det vara nog sa doktor I och flyttade mig till piva, en avdelning som har (oförtjänt) dåligt rykte uppe på huset. När jag skulle gå ner hit så sa doktor I sarkastiskt, ”Lycka till på avdelning xx, jag hoppas du får en väldigt lång vårdtid där.” Skötaren som vaktade mig sa sedan när doktor I gick ut att om jag ville anmäla hur de behandlat mig där att han skulle backa mig för så får man inte säga.

Yesssss

Det var bra på behandlingshemmet! Jag ska flytta dit, ganska snart, förhoppningsvis i nästa vecka!! Det känns så himla bra nu faktiskt, jag får frigång från imorgon en kvart i timmen så jag kan röka. Jag är så uppspelt så jag kan inte göra någonting alls, inte gå in i min vanliga lunk och kolla på serier eller rita. Herregud alltså mitt nya liv… det ska bli så bra. Allt kommer bli bra nu.

Sjukhuset del 2

Forts. Efter ett tag blev jag lite bättre när de höjde leponex, men jag blev konstig av den medicinen tyckte jag. Jag var trött hela tiden och kände inte igen mig själv. Jag hade ju sett mig själv som en upplyst människa med telepatiska förmågor och när det började avta blev jag rädd.

Så då slutade jag tvärt med medicinerna. Det var hemskt. Jag fick kramper och värk överallt. Det blev väldigt mycket benso ett tag, xanor och iktorivil som jag stod på regelbundet och sen stesolid för kramperna. Jag var helt borta den tiden. Det tog lång tid innan de accepterade min medicinvägran, de kom med de där jävla tabletterna fyra gånger om dagen ändå i flera veckor, även efter alla utsättningssymptomen hade avtagit. Som om jag skulle börja med 400 mg leponex och fem lithium direkt på en gång efter det liksom. Men till slut, i april tror jag, så bestämde vi att jag skulle få prova en licensmedicin mot schizofreni som heter solian.

Jag hade vak från och till även efter de tog bort ”virrvaket”, eftersom jag skadade mig. På psykosavdelningen hade de riktigt porslin och bestick och sånt. Därifrån gick jag aldrig till akuten utan underläkarna på avdelningen sydde på plats, det tyckte de var jätteroligt och de gjorde massa fancy grejer med madrassuturer och interkutana suturer och sånt helt i onödan.

När jag började med solian sänkte de haldolen och iktorivilen. 

Jag tror det var där någon gång de började med injektionerna. Under loppet av tre månader fick jag fler än 60 tvångsinjektioner. Det var fenergan eller ativan och haldol. Jag blev nerbrottad på golvet oftast och sen låg de över mig när de gav sprutorna, bara en gång blev jag bältad för det. 

Nu har jag läkarsamtal, be back soon.

Sjukhuset del 1

Nu när min tid här på sjukan snart är över tänkte jag skriva lite om hur den har förflutit.

Min öppenvård försökte övertala mig att lägga in mig på valfri avdelning, som vi gjort förut, eftersom jag hade en jättekonstig medicinering och mådde väldigt dåligt, men jag ville inte det. Jag hade slutat med leponex och blev psykotisk. Jag var förföljd av landstingsrådet och ”telepatimyndigheten”, som lämnade meddelanden till mig i reklamen på bussar och tunnelbana, som skickade röster och telepatiska signaler till min hjärna, som visste allt som jag tänkte, gjorde och sa. Jag hade på deras uppmaning börjat skära i mig själv igen så jag var på akuten flera gånger i veckan. Till slut sa mitt boende ifrån. Jag åkte med dem in till jouren, dit vi brukade åka för att jag skulle få en injektion när jag var orolig, och trodde att jag skulle få sprutan och åka hem igen bara.

Det blev inte så. De skrev ett vårdintyg och jag fick komma upp på en psykosavdelning som jag kände väl då jag spenderat tio månader där fyra år tidigare. Jag kommer inte ihåg vad jag sa till underläkaren men jag kommer ihåg att efter ett tag kallade han in bakjouren, doktor I, som tyckte att jag var så virrig att jag inte visste vad jag gjorde och därför skulle jag ha extravak. Det var sent på kvällen så när jag kom upp på avdelningen somnade jag bara.

När jag blev inskriven hade jag från min läkare i öppenvården, som desperat försökt avstyra psykosen, 20(!!!) mg haldol om dagen. Tillförordnad överläkare på avdelningen var klinikens chefsöverläkare då den vanliga var på semester, den överläkaren är jättebra och väldigt kompetent, det fattade jag ju inte då men jag vet det sen tidigare. Han sänkte haldolet till 12 mg om dagen och satte omedelbart in leponex och iktorivil.

Sedan minns jag inte mycket. Jag hade extravaket i sex veckor. Jag vet att jag någon gång under den tiden rymde till tågspåret fast jag fattar inte hur jag lyckades med det då jag inte fick gå utanför rummet ens. Personalen sprang efter mig till spåret och polisen mötte oss där, spåret ligger precis vid polishuset. Jag hörde jättemycket röster, eller mest en röst, men det var sjukt obehagligt allting, jag kunde inte ens prata eftersom det pratades i mitt huvud hela tiden och jag var tvungen att lyssna på det. Jag tror inte jag skadade mig själv alls under den tiden jag hade vaket. Men jag minns inte riktigt. 

Nu ska jag äta så jag skriver mer sen när jag orkar.