Jag blir inte rädd längre, bara trött, när det är injektioner och bältessäng och stökeri, då blir jag trött. På mig själv och alla andra. Jag är så jävla sur faktiskt att jag är inlagd fortfarande. Jag vill fan inget mer nu.
Jag vet inte om jag skrev om det innan men de hemma vill inte att jag ska flytta hem igen. Eller det är klart de skulle vilja att det gick, men de tycker inte att det går, de tycker det är bättre för mig att bo någon annan stans där det finns mer resurser och nåt sånt. Och här tycker de typ att ingenting fungerar, de ser att jag mår sämre av att vara här men känner sig bakbundna då jag håller på och så. Alla hade hoppats på att de där övervakade permissionerna var det som skulle hjälpa, att jag skulle svara friskt på att komma ut lite, men jag är så förstörd nu så det gick visst inte så bra. Så nu är de hemma inställda på att jag ska flytta, och det kändes förjävligt i början, fast nu när jag har tänkt mer på det så verkar det kanske bra. Det blir möte med soc snart så får vi se. Jag vet ingenting.
Är jag verkligen ens sjuk någonstans? Jag känner ju själv ofta att något är fel och att jag mår fruktansvärt dåligt, men jag tror inte det är någon sjukdom… alla säger ju hela tiden att livet inte är roligt och att man måste leva genom det jobbiga, och det innebär väl i princip att alla har det såhär? Så vad är det de går och väntar på? Om det inte finns nån i hela världen som mår bra, hur kan de då tro att just jag ska börja göra det helt plötsligt? Det verkar liksom inte vara normalt att må bra för jag träffar ju bara människor som mår dåligt hela dagarna.
Jag har utgång med personal.. farligt det där.
1NK0GN1T0 