Syskonkärlek

När jag var lite mer än två år gammal så föddes min bror. Jag har varit så arg på honom men samtidigt ofta så glad. Eftersom det är så kort mellan oss så har vi alltid varit nära och lekt mycket. Världens jobbigaste, men definitivt världens finaste också.

Först när jag blev sjuk så kom jag i kontakt med socialtjänsten rätt fort. Det var någon som gjorde en orosanmälan för att jag gick ner så mycket i vikt, aldrig tvättade mig och slutade gå i skolan. Jag har haft det bra hemma så detta berodde bara på att jag var deprimerad. Jag tror det var då det började gå utför med min bror, med hans vardag och våran relation. Istället för att jag bodde varannan vecka hos mamma och pappa som han gjorde så turades mamma och pappa om att ha mig några veckor i taget, för de orkade inte efter ett tag. Det kom hem tanter från soc och mellanvård från bup till oss flera gånger i veckan. Det var inte heller ovanligt att jag blev hämtad med polis eller ambulans till sjukhuset. Jag personligen tyckte att det var skitjobbigt när fyra poliser kom och bankade in dörrar och skrek hemma hos oss, och jag kan bara tänka mig hur det måste varit för min bror. Jag gjorde det otryggt hemma. När jag slutade flytta mellan mamma och pappa och istället bara bodde hos pappa, så bestämde han sig att han ville bo bara hos mamma. Det var aldrig någon som frågade hur han mådde eller hur han kände för situationen. Han var tretton år den gången jag blev hämtad för gott.

Sedan dess har vi aldrig bott ihop. Han blev tyst och bortglömd hemma, mamma och pappa var upptagna med att rodda i mitt ärende. Ju äldre han blev desto mer kunde han hitta andra saker utanför hemmet och när jag flyttade till behandlingshem i en annan stad så kunde mamma och pappa slappna av lite. Då tror jag det blev bättre för honom. Men den placeringen varade inte länge utan jag var snart tillbaka på bup för sex kaosartade månader till. Även fast jag inte var hemma så präglades allt av mina problem. Det var rätt orättvist faktiskt.

Efter bokstavliga år av skit och sånt så kom jag till ett hem i ännu en annan stad där det blev rätt bra för mig. Min bror hade redan flyttat till egen lägenhet när han var arton, men det gick inte bra för honom där. Han åt ingenting och gjorde ingenting, han gick inte ens på uppropet på kth där han hade kommit in. Hela hans tonår hade han varit tyst och duktig, och sällan visat sin inre smärta som andra tonåringar gör. Det var ju alltid jag som skrek högst. Jag tror att allt det jobbiga som han höll inne hela tiden blev mycket värre inuti honom där det låg och grodde.

En dag för två år sedan så kom min styvpappa oanmäld dit jag bodde och avbröt i musikterapin. Han sa att jag måste åka till sjukhuset och hämta en nyckel, för min bror hade blivit inlagd på psykiatrin, han behövde ha saker hemifrån men ville inte träffa någon av våra föräldrar utan han ville att jag skulle komma och hämta hans nyckel och saker till honom. När jag träffade min bror så ville han inte berätta något om vad som hade hänt. Han var inne två perioder om några veckor och började äta medicin. När han flyttade till den stad han bor i nu så verkade det gå bättre ett tag, men han sket fortfarande i skolan och bodde i ett sunkigt rum som jag var den enda i familjen som fick besöka, så jag brukade åka dit när jag kunde och hjälpa honom att städa. Jag minns att hans spegel var trasig, den hade han sparkat sönder.

Nu den senaste nyårsafton, så ringde min pappa mig, och sa att de hade behövt hämta min bror från ett ställe i södra sverige där han hade varit och firat nyår med sina kompisar. Han hade druckit för mycket och tagit för mycket medicin och skurit sig i handleden. Jag gick nästan sönder. Jag hade inte haft någon jävla aning om hur jobbigt det är att stå på andra sidan och inte kunna hjälpa.

Jag älskar min bror så fruktansvärt mycket. Jag kunde aldrig tänka mig hur sjukt svårt det är att vara anhörig till någon innan allt det här. Han var på psyk i sin hemstad bara i två dagar. Efter den inläggningen har han mått bättre, börjat på öppenvård, börjat i skolan och engagerat sig i studentföreningen. Så just nu verkar det vara lugnt, men det kan ju komma tillbaka när som helst. Vi pratar inte längre. Han bor i en annan stad och har sitt. Under min tid på sjukhuset här så har han varit här två gånger, mycket uppskattade gånger, men bara två gånger. Han ringer inte.

Jag vet hur det känns när man är ”sjuk”, att det känns hemskt när andra är ”sjukare”, för då är man ju själv inte tillräckligt ”sjuk” och det kan ju nog många känna igen sig i.

Jag saknar honom.