Guldkornet

Idag när jag vaknade var jag så himla ledsen och hopplös och frustrerad. Men en sjuksköterska som jag inte känner så bra satte sig med mig och jag vågade prata med henne faktiskt. Jag uppskattar så mycket att hon gjorde det, hon lät mig prata klart fastän hon var sen till ronden. Det är inte hennes arbetsuppgift att gå ut med patienter, men nyss var vi ute så jag fick röka och hon köpte en glass till mig och hade inte bråttom in, vi var ute en halvtimme, det är det längsta jag varit ute på flera månader. Det var så himla snällt och fint och det var den bästa halvtimmen jag haft på så länge. Nu känner jag mig lugn och trygg på ett sätt som jag aldrig kan få av den medicin någon annan ssk skulle ha gett mig. Tänk att det finns så snälla människor inom sjukvården också. Så jävla värt, berydelsefullt och uppskattat, fina människa.

Blå tråd gul filt

Jag vill inte vara som jag är. Jag vill vara stark, jag vill vara fri.

Jag vill inte gå på fjärrstyrd autopilot in i det destruktiva. Det passiva destruktiva, där jag blir helt lealös och inte stiger upp ur sängen, inte följer med ut ur rummet, där jag måste matas och duschas för hand. Det aktiva destruktiva, där jag varje gång måste skära i mig själv, måste springa ifrån, sparkas och spotta på personalen och väktarna.

Jag vill inte sitta här och bara sitta. Jag vill inte leva mitt liv i en miljö där alla handtagen är vinklade, alla dörrar låsta, alla fönster ingallrade. Jag vill inte att det ska sitta två läkare i förvaltningsrätten som säger att jag är sjuk i huvudet. 

Jag vill inte.

Ensam

Til you’re standing in my shoes
I don’t want to hear a thing from you
Cause you don’t know

Som en sädesärla

Alltså vissa saker stör mig. Som när jag berättar massa vikiga saker för läkaren, och sedan får se att hon bara skrivit ”pratar osammanhängade”. Det är så surrealistiskt att folk sitter vid sina egna köksbord och äter köttfärssås just nu. Jag känner mig ganska upplyst liksom.

I’ll worship like a dog at the shrine of your lies

Nu är goda råd dyra

Nu får ni fan komma på lösningen till den här rävsaxen. Detta är inte hållbart. Jag gör allt jag kan, allt allt allt. Det är sant faktiskt. Allt som jag inte gör är för att jag inte kan. Om jag ska vara på psykiatrin vill jag fan ha hjälp också. Jag vill inte vara här och bara vara. Det funkar inte. Det känns som om ni lägger över allting på mig och säger att det kommer ordna sig när jag börjar kämpa. Men jag kämpar som ett jävla djur. Eller jag har gjort det, men inte fått något för det, och därför slutat. Jag jobbade ihjäl mig för att komma härifrån på mitt eget sätt men jag är ändå kvar. Nu vill jag inte mer så imorgon på mötet måste vi komma fram till något. Nu vill jag bli nerdrogad och sova till kvart över ett imorgon.

Sometimes I wake up

Konstig dag idag. Alla har varit helt knäppa. Det är tre olika personer som sprungit näck på avdelningen, vi har en kille som gör det ofta men idag var han inte kung, personalen har yrat runt som i en hönsgård. En snubbe har gjort sirenljud sjukt högt hela dagen, alla är helt galna. Nu är jag på rummet men hör ändå hur de lever om där ute. Idag har jag fått gå ut och får göra det en gång till innan klockan åtta iaf då vaket sätts på igen. Det går rätt bra faktiskt, jag tänkte sticka men jag gjorde inte det och det känns okej ändå. Jag tänker att det är ju lättare att sticka en annan gång än vad det är att ta tillbaka när man väl gjort det. Jag har inte gjort illa mig heller. Faktiskt.

Imorgon har jag samtal med läkaren, öppenvården och boendet. Jag ska också börja med en ny medicin eller snarare en nygammal, en ssri som jag åt när jag var femton, fast jag är inte ett dugg deprimerad så jag vet inte varför.

Alltså finns det INGENTING i mitt liv som inte handlar om sjukhusmiljön? Jag letar saker att skriva för det är ju samma jävla skit varje dag. Jag är så hospitaliserad och det är helt fel. För ett år sedan hade jag ett liv. Jag hittar ju aldrig tillbaka.

Återvändsgränden

Ingen vet vad den ska ta sig till. Ingenting hjälper, inga krisplaner, mediciner, åtgärder, vak, stödsamtal, motivering. Det känns som att en stor del av problemet är just det att jag varit inlagd för länge, det säger hon själv, att jag är vårdskadad. Jag känner att det är hopplöst och att jag blir sjukare och sjukare ju längre jag är här. Det finns liksom inte så mycket saker kvar man kan prova. Jag är inskurad i ett hörn.

Apelsinjuice

Idag har ingenting hänt. Konstigt faktiskt men allt känns rätt okej. Det känns inte ens verkligt att det var mindre än 24 timmar sen jag blev inburen på avdelningen av fyra poliser. Men det är alltid såhär när jag får cisordinolacutard. Då blir det liksom lugnt några dagar och sen går det igång igen men jag får i alla fall en respit. Pappa ska köpa apelsinjuice till mig som inte är från koncentrat och det är gott. Och så ska jag kolla lite inspiration på deviantart för jag vill rita något för det känns som om det skulle gå idag. Så det är en rätt bra dag.

And injections twice a day

Dålig dag idag fast allt har varit ganska lugnt, blev handräckt men det gick lugnt till, fick injektioner men det gick lugnt till. Och fyra olika röster som kommer framifrån? Jag brukar höra en röst och den kommer bakifrån. Ja ja.

Har fått 250 mg lergigan och 100 mg fenergan så fatta vilka myrkryp jag har nu. Antihistaminer generellt hjäper oftast bra på mig, alla mina stående mediciner är antihistaminer, eller neuroleptika också, men har bara benso vid behov. Men jag har aldrig behov, jag hatar att vara drogad på det sättet, särskilt om jag ska sova för då när jag ligger still känns det som om hela kroppen flyter runt. Så då kan jag inte somna och det är vanskilgt eftersom jag helst vill sova hela tiden. Uppe på psykosavd fick jag ständigt ativan, även fast jag hade haldoldropparna, och det är ju typ det värsta drogad man kan vara av mediciner eftersom just de två interagerar med varandra så man blir helt väck, därför ska man inte ta dem tillsammans, men den interaktionen utnyttjade de för de tyckte att det var bra när jag var väck, jävla sadister som alltid ska brotta ner en och ge sprutor. Ja ja.

Bryr mig fan inte längre.

Utgång

Men kan de sluta sätta mig i den här svåra situationen? Visst att det är skönt att få röka men jag kan inte kan inte kan inte gå in frivilligt när jag väl är ute, och in ska jag ändå och så blir allt bara jättejobbigt och varför ska jag ens få gå ut om jag ändå måste gå in igen sen? Jag förstår inte! Det är väl helt självklart att jag inte kommer gå med in. De säger att jag måste försöka, jag måste öva, jag måste lära mig, och att alla misslyckanden är en viktig läxa, att det är värt bakslag bara för att jag ska lära mig, de tror på allvar att en dag kommer jag gå in igen, men det kommer aldrig aldrig att hända och om jag kan vara ute tio minuter och ta en cigg, kan jag inte få stanna ute lika gärna då? Jag förstår ingenting? Vad är det för skit att man måste vara ute korta perioder först, jag vill ju vara ute hela tiden? På riktigt.