Vet ej 3

Jag orkar inte leva i andras mörker. Jag orkar inte det. Fast jag är ju själv en bov i sånt drama med tanke på hur jag kan hålla på här och det är väl inte det roligaste för de andra som är här. Jag är orolig för hur det blir sen på behandlingen. Om jag som det är tänkt hamnar på ett hem som specifikt behandlar självskaderi så kommer väl de flesta där att vara emotionellt instabila kvinnor som kommer hålla på hela tiden och bråka, det kommer vara som de hem jag bodde på i tonåren. Jag har ingen lust att gå på gruppterapi IGEN med en massa folk som har helt annorlunda problematik än mig. Det blir inte bra för mig.

Imorgon så händer det en sak, jag vet det, för då ska jag på permission i tre timmar. Jag har ju varit okej ett tag så det blev beviljat. Fan alltså jag borde inte ens ha sökt men man måste ju det. Så nu måste det bli så. Jag vet ju precis vad som kommer hända och det får mig att må sjukt dåligt. Jag tror jag har någon form av låsning i hjärnan alltså.

Eftersom det aldrig blir som jag tänkt mig, så brukar jag försöka tänka ut alla dåliga scenarion i förväg, för om jag har tänkt på det så blir det inte så som jag har tänkt. Istället blir det andra dåliga saker. Surprise party!

Jag tänker en del på hur det var när jag var yngre.. mitt första lpt, jag var femton år. Det var en konvertering. Jag var inlagd men ville gå ut, men då sa de att om de behövde kunde de hålla mig inne med tvång. Jag trodde inte ens att de var seriösa. Jag trodde inte att det fanns något som heter tvångsvård. Döm om min unga förvåning när de skrev vårdintyg och satte mig på isoleringen. Alla var så himla matter-of-fact, som om det inte var något konstigt alls. Fast det var det väl inte för dem för de jobbade ju med sånt men för mig var det ju utomjordiskt.

”Nu följer du med in på det här rummet.”
”Tänk om jag inte vill det då!”
”Så kan du inte göra, nu har du lpt.”

Det blev ingen förhandling den gången utan jag konverterades tillbaka efter tre dagar. Sen två veckor senare hände det igen och då höll det i fyra månader. Sen vart det behandlingshem, och sen vart det bup igen, och sen behandling igen, och sen bup igen, hundra gånger. Det var inte förrän två år sedan som jag äntligen hamnade i ett bra läge med frivillig placering och bra öppenvård. Jävla kaos det har varit..

Jag hade läkarsamtal idag och de ändrade min medicin fast jag sa att de inte skulle göra det. Så då blev jag arg och ledsen. De sa att vi kunde prata igen imorgon om jag ville men jag ville inte det då men nu vill jag det för nu har jag kommit på hur de ska göra med medicinen. De måste sätta all min medicin som vb, eftersom jag är inte sjuk varje dag, så jag kan ta dem ibland bara när jag har dåliga dagar.

Fyfan alltså I CANNOT WAIT TO GET OUT OF HERE. Snart snart snart.