Ingen lyssnar

Jag pratade idag med läkaren o ssk om de konstiga somatiska symtom jag har. är så orolig och känner att någonting är riktigt fel. De säger att det är psykosomatiskt och jag gick därifrån med min stående xanor höjd från 2 mg om dagen till 4 mg. fast jag sa att jag inte ville det. känns så jävla fel. Jag behöver inte mer xanor. Jag vill veta vad som är fel på min kropp. Ingen lyssnar.

Äntligen

Jag får skriva tw grejer här till skillnad från typ insta som jag håller helt fritt från det. TW självskada.

Så idag kan jag glatt meddela att såret som aldrig läkte som tvingade mig igenom två antibiotikakurer har äntligen läkt över efter 64 dagar. Nu ska jag fortsätta behandla en vecka till förhoppningsvis läker det helt!!

Pennor och skor?

Ibland ser jag på insta folk som är på sjukhuset och så undrar jag vilka avdelningar det ens finns egentligen där folk får ha typ pennor och stickning/virkning? Pennor och stickor och virknål är ju vapen. Känns helt absurt

Förresten undrar jag en sak med tanke på hur det var i min tid i psykiatrin. Har de flesta avdelningar ett förbud mot skor? Är det liksom normen att man lämnar in sina skor i slussen och får ett par tofflor? Eller får man ha kvar sina egna skor? Får man ha tex sina egna skor fast utan snören/med pappsnören? Gör de en avvägning beroende på hur tunga ens skor är?

Kommentera gärna din egen erfarenhet!

Största möjliga tystnad

För att må bra för att kunna använda min hjärna för att för att kunna sluta medicinera för att kunna vara vaken för att kunna gå utomhus så behöver jag att det blir tyst. Jag behöver att mina tankar slutar klippas av, jag behöver att sluta fastna. för att kunna hålla uppmärksamheten, röda trådar! Jag behöver att vara i fred! Jag vill inte äta en mindre överdos tabletter var dag jag vill inte bo i ett kaos jag vill inte behöva inkontinensskydd när jag sover jag vill inte dregla obehindrat jag vill inte bära på 40 kilos övervikt jag vill inte vakna 5 gånger om natten jag vill inte sitta i soffan och glo som ett jävla fån för att kroppen inte lyder OCH jag VILL INTE HÖRA ERAN BULLSHIT så

Låt mig stänga av. Låt mig stänga av det. Snälla får jag sova i natt

Jag vill bara kunna stänga av det så att jag kan fokusera på något såsom tex en serie det har kommit många bra som jag vill se nu men jag kan inte hålla i min uppmärksamhet

För fan.

Ett år äldre

I helgen fyller jag år.

Jag är inte där jag trodde att jag skulle vara när jag närmade mig 30. Jag trodde nog inte jag skulle närma mig 30. Men om jag nu tvunget skulle göra det så hade jag föreställt mig att jag på något sätt skulle ha uppnåt något. Vuxit ifrån det. Och blivit självständig.

De andra tjejerna på BUP, de som låg där tillräckligt länge eller ofta för att ha fastnat hos mig, de hade absolut grova svårigheter, jag ser på deras facebook nu att de har gift sig och fått barn, någon pluggar till socionom, någon jobbar heltid som undersköterska. Jag spenderar mitt liv på ett behandlingshem där jag ligger och vilar och vilar tills min rygg blir helt krokig.

Och jag vågar inte gå själv på de där promenaderna som jag så innerligt behöver. Och personalen har ju 10 andra patienter här också så de kan inte hålla mig i handen hela tiden. Särskilt nu på sommaren.

Jag får lov att säga att det har verkligen varit sugigt med semestertider. Men det är en vecka kvar bara.

I alla fall så åker jag till familj och valpgos imorgon för att fira min födelsedag tillsammans med mina nära.

Så det är ju bra.

Blaha blaha

Idag:

Så dålig på mindfulnessen. Kunde bara slappna av typ de sista fem minutrarna.

Hade migrän. Tog en nässpray.

Sov två timmar på eftermiddan.

Lagade god middag. Ris med bönor, en findus sötpotatis-quinoa-puck, hemgjord coleslaw, picklad rödlök, keso.

Åt till och med glass efter middagen.

Lyssnat till o från hela dagen på ljudbok, lyssnar på The Sparrow av Mary Doria Russell, den är Så Bra!

Så nu ska jag lägga mig och lyssna igen.

Tack o hej

Jag tror det är nåt fel på mig?

Jag tror det är nåt fel på mig? Jag har humörsvängningar. Konstanta konstiga humörsvängningar. Som kan få mig att brista ut i sång eller dans men nästa stund i gråt och sedan är jag tillbaka i mitt vanliga flacka känsloliv en stund tills jag plötsligt känner stor irritation mot personalen som felaktigt kallade en brödbit för en macka men nästa gång jag ser henne blir jag väldigt pratsam. Det här är obekant för mig. Jag har i allmänhet svårt att uppleva starka känslor och jag är inte särskilt pratsam. Är det här normalt? Är det såhär friska människor är hela tiden? Har jag blivit frisk? Jag visste att när jag blev frisk så skulle det kännas onaturligt och obekant och jag vet inte om jag gillar det. Men jag vänjer mig nog och det finns många fördelar med att vara frisk. Jag kan sluta med mina mediciner, jag ser fram emot att snart skratta ett riktigt hjärtligt påriktigtskratt, jag ser fram emot att mina röster ska lämna mig så att jag kan börja plugga till gymnasiebehörighet. Fast det kanske ändå inte går om man är konstant överväldigad av inkompatibla känslor.

Om nån fortfarande läser den här bloggen.. kan ni svara på två frågor.

Om du själv är diagnosticerad som psykiskt sund, känner du igen dig i mina känslor? Är det så man ”ska” känna?

Kan man vara frisk och sluta äta sin medicin fast man hör röster? Personal opinions please – jag vet att doktorn säger nej.

Jag vill det så mycket.

Överklasschizofreni

Angående artikeln om att Meghan Markle inte skulle kunna lida av psykisk ohälsa på grund av sin klasstillhörighet och tillhörande privilegium.

Om man ska vara helt krass så lider jag av svår psykisk ohälsa. Det är det som står i min journal – ”svår schizofren sjukdom” är en fras som återkommer i anteckningarna och jag har haft diagnostiserad schizofreni sen jag var 18 år. Det är inte så jag ser mig själv, och jag lever inte efter min diagnos. Visst lever jag fortfarande under den men det är off topic. Poängen är att jag har psykisk ohälsa.

Under min uppväxt har båda mina föräldrar tjänat över 100 000 kr i månaden. Jag har alltid haft allting som jag behöver och lite till. Och eftersom jag bodde växelvis som barn hade jag två av allt. Två datorer, två cyklar. Vi hade värdefull konst på väggarna och tre bilar. Jag växte upp i rikedom.

Men det stod inte pall när jag kraschade rakt in i det. Ingenting kan köpas som lyser i det mörkaste mörkret. Ingen på mammas eller pappas välbetalda jobb fick någonsin veta att dottern deras låg i en sjukhussäng och morrade. Och det var ensamt för dem, för de hade ingen att vända sig till. Och det var ensamt för mig, för jag fick alltid höra hur mycket jag hade och hur tacksam jag måste vara, och jag kände mig sämst som inte bara kunde vara problemfri.

Jag vet inte varför jag drabbades av det jag är drabbad av. Jag tror inte att det är trots hur välställt vi hade det, för jag tror inte att olycka diskriminerar,varken uppåt eller neråt i klass. Visst har jag inte haft några materiella våndor. men det har inte gjort mina mentala våndor mindre.

Jag tycker snarare det verkar osannolikt att Meghan Markle inte skulle må dåligt i den situationen hon var. Den rikedom vi haft i min familj är väldigt relativ till den brittiska kungafamiljens och den gjorde oss ensamma. Måste hon inte då varit hundra gånger mer ensam.

I just don’t give a beep about hair

Mitt vanliga dusch-schema är att det går 7 dagar mellan att jag duschar, men om det är omöjligt kan det dras ut på till högst 10 dagar mellan. Därför är (var) mitt hår ”tränat” att inte se smutsigt ut så fort.

Men nu för ett tag sen så kunde jag inte duscha på tre veckor, och efter det har mitt hår blivit helt crazy och ser fettigt ut efter bara typ tre dar. Fattar ingenting.

Har nu försökt återgå till 7-dagars-regeln. Hoppas håret vänjer tillbaka sig.

någon människa kanske tycker att jag duschar orimligt sällan och att det är konstigt att personalen duschar mig och tvättar mitt hår medan jag sitter på en pall i badrummet. Well this is sickness honey and it ain’t pretty. Jag är sämst på hygienen och har alltid varit. Jag kan inte ens minnas senaste gången jag duschade mig själv… men jag är inte äcklig med flit, jag lovar. jag kan skylla allt på mina ~negativa symptom~