Att bli behaglig

Jag är en person som på slutenvården beskrevs som en utagerande högriskpatient. Jag hade ingen hemavdelning på sjukhuset utan vårdades nästan uteslutande på piva. en avdelning som inte är lämplig att vara på i flera månader.

Ett ord som fastnade, ett ord någon använde, när jag hade en akut psykos, var ”obehaglig”. Jag var obehaglig för jag kastade saker runt mig och för jag skrek och för jag slog sprickor i glaset i slussdörren och för jag i allmänhet inte betedde mig som folk.

Självklart skapade det en obehaglig stämning på avdelningen. Jag var obehaglig.

På grund av att alla ville experimentera på mig och i längden döda mig, på grund av vilka jag var betraktad och förföljd av, eller detta var i alla fall vad jag då tänkte, så var många av dessa utbrott triggade av ren rädsla. Men efter ett halvår så började jag ta emot medicin igen och jag blev snabbt bättre. Jag var inte skräckslagen längre.

Men jag var fortfarande obehaglig. Jag krossade glaset i slussdörren en andra gång och jag kastade vakets fotpall mot fönstret och jag spottade på personalen tills de la en handduk över mitt ansikte när de bältade mig. Varför hade jag inte blivit lugn nu när jag inte längre var psykotisk utan snarare mer olugn?

Frågan blir mer bråd, när jag nu i efterhand kan berätta att jag bott på samma behandlingshem i över fyra år, och aldrig hotat personalen, kan räkna på ena handen antal porslinsföremål som gått i kras, och blivit hämtad bara en enda gång för en inläggning som varade bara några veckor. Varför har det gått så bra för mig här, när det gick så fel på sjukhuset?

Tre saker.

Respekt. Personalen här hotar inte mig, de invaliderar inte mina känslor och de ger inga spydiga kommentarer. Jag visar respekt i tur. På sjukhuset visades jag ingen respekt och hade således själv ingen som helst respekt för sjukhuspersonalen, faktiskt inte ens för dem som jag ändå kom nära. Därför tog det inte mig emot om de stod i skottlinjen när jag misslyckades att hantera min frustration.

Lågaffektivt bemötande. Om jag är upprörd här, så är det ingen som hetsar upp sig. Jag är omgiven av lugna och sansade människor. På sjukhuset om jag skrek eller grät fick jag skrik och ilska och irritation tillbaka.

Jag kände mig så fångad för det fanns inget jag hellre ville än att komma därifrån och jag fick av personalen känslan att de helst skulle slippa se mig, och ändå var jag tvungen att vara kvar. Mitt problematiska beteende berodde på den enorma frustration som jag kände av att ha noll makt över min egen situation. Här på bhemmet bor jag frivilligt och har makten över min fysiska situation, då jag kan flytta härifrån med två dagars varsel. Jag har självklart fortfarande massa känslor av frustration gällande min mentala hälsa, men när jag uttrycker den här hemma, så får jag inte höra ”nu slutar du för om du inte slutar så larmar jag och du vet vad som händer då!!!”

Frihet under ansvar. Jag har sedan mer än ett år tillbaka slutat söka akutvård för mina självskador med få ”special cases” undantag. Om jag inte vill åka till akuten så gör jag inte det – det är bara ett exempel på alla de saker jag får välja själv. Akutpsyk är ett erbjudande de kommer med, och så länge det saker inte går allt för långt, inte ett krav (som jag skrev där uppe har jag bara tvingats in dit EN gång på FYRA år). Jag har min egen nattmedicin och bestämmer således själv när jag vill gå och lägga mig. Jag blommar i den här friheten. Jag blir mig själv igen, jag blir stark, vilket jag egentligen alltid varit längst inne i löken. Det enda som inte går att rucka på är att jag ska äta de tabletter som jag är ordinerad och där har jag inte så mycket att säga till om vad för mediciner jag kan äta. Men allting annat här gör jag eller inte gör jag av min egen fria vilja – on peril på mitt eget ansvar. Man behöver ansvar när man under en sån lång period i sitt liv inte var betrodd med något. Det gör att man växer.

Och jag har äntligen blivit en behaglig människa. Det visar sig, att jag hela tiden var det, men jag var fast under ett grusberg av frustration och ilska och bredvid stod skötarna och hivade på mer och mer grus. Det som fanns utanför gruset var inte jag. Ingen av incidenterna var jag. Det var aldrig aktion och alltid reaktion. Nu är jag ute ur gruset.

Nu är jag behaglig.

Ett sorgligt minne från forntiden

Tänker mycket på den här händelsen inatt. För den avskräckte mig så pass att jag inte tagit en överdos på 9 år. Och jag behöver minnas det här just nu. För hjärnan löper amok i destruktiv riktning.

Jag är på mitt rum på behandlingshemmet där jag bor, 2011. Jag går mellan sängen och fönstret för jag kan inte sitta still. Självmordstankarna är inte nya utan det var bara en vecka sedan jag senast blev utskriven och jag har tänkt fram och tillbaka under den veckan hur det egentligen är, om jag verkligen vill försvinna bort från allting för alltid. Sen sätter jag mig på bussen till apoteket. Ingen hinner märka att jag är borta. När jag har tagit tabletterna så ångrar jag mig. Jag försöker spy upp dem, men personalen kommer och knackar med min tvåmedicin. Jag har redan tagit en hel burk såna där säger jag. Och nu är jag väldigt medicinpåverkad.

Det är den snabbaste ambulansen jag någonsin åkt med. Den kom på två röda till behandlingshemmet och lika fort till sjukhuset.

Sen minns jag inte så mycket.

Jag är på en bår som de ställer i ett rum som har ”sjukhuspaneler” i träfaner.

Det är inte lika många sjukvårdspersonal i rummet som jag är van vid från sårskada-triage.

De trycker ner en tjock slang i min hals och säger svälj, svälj.

Jag vaknar i en tvåsal på miva med ekg och automatisk blodtrycksmanchett, jag har urinkateter men inget dropp. Jag frågar senare om jag fått kol men det har jag inte utan har bara blivit magpumpad.

När jag vaknar så är jag förvirrad och jag vet inte vad som har hänt. Jag ligger i en sjukhussäng och kopplar direkt att jag är på psyk. Så jag försöker resa mig och ta mig ur sängen. Jag förklarar för vaket att jag ska gå till rökrummet. Här finns det inget rökrum säger hen. Vet du vart du är? Hen berättar vilket sjukhus och avdelning jag är på – inte där jag trodde. Jag lägger mig tillbaka i sängen bara för att någon minut senare deklarera att de måste hjälpa mig ur sängen för jag ska gå till rökrummet.

Jag vet inte hur länge jag är där, utom att dagen efter tar de bort urinkatetern och låter mig gå ur sängen för att kissa.

Psykkonsulenten kommer när jag är medicinskt färdigbehandlad och då är jag såpass bra att jag kan sitta med hen i ett fikarum och prata. Jag minns inte vad vi pratade om. Lite senare kommer två civilpoliser och ska köra mig till ett annat sjukhus, där min hemavdelning ligger.

Detta skedde i april 2011. Jag blev inte utskriven från sjukhuset förrän december 2012.

Det var inte värt det för en burk tabletter som jag ändå ville spy upp.

Den här händelsen har jag i minnet inatt, inte för att det var mitt dödligaste självmordsförsök, definitivt inte mitt mest fysiskt jobbiga vad gäller efterföljande biverkningar.

Men när jag var där på miva, öm i halsen, svag i benen, fast i en säng som jag inte lyckades resa mig ur, med en urinkateter som jag med min bästa förmåga inte kunde dra bort, vaket med stoneface vid min sida som läste årsgammla allers för att slippa titta på eller interagera med mig… så svor jag att aldrig försöka ta död på mig själv med tabletter igen. Det var inte värt det, den gången heller.

Och jag har hållt det löftet i 9 år. Och jag ska hålla det inatt

Instagramflöde

Jag har fucking tagit bort din tw-insta för jag vill inte höra om all din misär och så lägger du fucking ut en blodig bild på din vanliga insta som jag följer bara för vi är bekanta/vänner en gång i tiden. Lägg av! Jag vill inte! Ha lite jävla respekt!

Läget

Det går bra för mig.

Jag har mycket att jobba på innan jag är klar. Måste få bukt på röster och hjärntrötthet. Måste orka mera. Måste fixa mina adl-grejer.

Men det går bra för mig.

De flesta dagarna mår jag ganska bra större delen av dagen, en stor förändring. Jag försöker sysselsätta mig och inte sova så mycket. Oftast går jag upp 9.30, oftast sover jag inte middag. Jag har okej koll på ekonomin och slösar inte. Så värst mycket.

Har haft en jobbig höst. Rädd för löven i träden men de här fallit nu och jag ska börja promenera igen. Ska inte ta så mycket vb. Ska inte böla ögonen ur mig på kvällen. Det är mina mål.

Ofta, så känns det, som att allting är fel. Men det är en känsla. Felfelfel. Då vet jag inte vad jag ska göra. Det är också en sak jag måste få bukt med. Jag kan ju inte gå runt med fel.

Snart har jag bott tre år på det här behandlingshemmet. Min soc kommer nog snart, och jag ska be om ett år till, för jag vill bli klar. Klar för jag vill inte in i denna svängen något mer sedan. Jag vill ha ett riktigt liv.

Jag tror kanske jag kan få det.

Pest eller kolera

Jag mår inte bra. Någonsin alls. Särskilt inte ikväll.

Ångest, jag går sönder ångest. Och jag har ju all vb i världen för att de säger att jag ska ta i såna här tillfällen, att det ska hjälpa. Så jag tog två lergigan, men det hjälpte inte, och jag tog en temesta, men det hjälpte inte, och jag tog en zyprexa, och sen sov jag ett tag. Och nu har jag inte ångest. Men jag är så jävla trött och seg nu. Klockan är 19.25 och jag kommer inte komma upp ur sängen igen idag.

Jag vet inte vad som är mer ovärt, att ångesta sönder eller ligga utslagen på detta viset. Båda två.

Allt är så jävla pissigt och mörkt.

Läs inte ens det här men jag måste få det ur mig

Ute och röker. De vet att jag inte vill gå in. Jag fimpar och de tar mig i varsin arm och leder mig mjukt men bestämt tillbaka till avdelningen. Det måste vara mjukt för annars blir jag motsträvig. I slussen går den ena skötaren in före och jag ser min chans. Innan den andra skötaren hunnit stänga om oss armbågar jag honom hårt i magen och försöker komma ut ur slussen igen. Larmet. De drar in mig genom slussen och lägger ner mig på golvet, på ett korrekt sätt för en gångs skull. Kan vi få en bältessäng hit ropar någon.

Till slut hoppades jag nästan på att de igen skulle sluta låta mig gå ut alls. För jag var ju ändå alltid tvungen att gå tillbaka in. För jag ville aldrig gå tillbaka in dit. Aldrig.

Jag minns inte exakt datum men nu i maj är det två år sedan jag senast var inlagd, två år sedan jag senast åkte polisbil, om några månader är det detsamma med ambulansen. Jag har kommit så jävla långt. Jag vet inte riktigt hur det har gått till, men jag är faktiskt så förtjänt av det. Jag ska ha mitt liv, nån gång ska jag ha det.