Vad

Fan också jag är helt utom mig jag vet inte vad jag ska göra. På terapin sa han att jag måste sluta skära mig och om jag skär mig så måste jag sy för annars hamnar de i en situation där de känner att de inte kan ta ansvar för mig och att jag inte kan bo kvar här. Om jag fortsätter på denna nivån och fortsätter vägra sy så måste jag flytta. Då blir det alltså ännu ett hem som ratar mig för mitt självskadebeteende. Aldrig mer sjukhuset. 

Men hur har han tänkt att det ska funka liksom? Jag skär mig flera gånger om dagen, ska jag sitta på akuten hela dagarna och nätterna då eller? Jag kommer ju inte ha tid att göra nåt annat. Och om de skulle få veta hur mycket jag egentligen skär i och med att de kör mig till akuten hela tiden kommer de väl säga att det också är för allvarligt och att jag inte kan bo kvar pga det. Jag klarar inte att sluta självskada. Jag har ju inget annat.

Jag har inget hem. Jag har ingen nära relation med någon inom tio mils avstånd. Jag har ingen trygghet i mig själv. 

Det enda jag är bra på är att skära mig.

Jag har inte ens bott här i en månad. Är det slut nu? Vad ska jag göra?

This magic

Imorse mellan sju och åtta hade jag TRE panikattacker. Ontet i bröstet var konstant men andningssvårigheterna kom i vågor. Orkar inte. Det gjorde så jävla ont. Kan det inte bara sluta nån gång? Om inte anafranilen funkar ska jag börja med iktorivil regelbundet igen som tillägg. Men jag hoppas att jag slipper det.

Snart är det lunch och sen har jag terapi. Jag är sugen på avokado. Tjejen i rummet bredvid mig har en av sina gråtattacker nu. Borde jag gå och trösta henne? Jag tror inte det för hon är otröstlig. Förut var jag en människa med ett stort hjärta som tröstade alla jag bara kom åt. Men det har gått bort lite. 

Anledningen att jag bara skriver om mig mig mig i bloggen och vänder allt till att handla om mig är att jag inte har rätt att skriva om andra människor för jag vet bara vad jag själv tänker och känner. Det är inte för att jag är självupptagen. Hoppas jag.

They had it coming

They had it coming
They had it coming
They had it coming all along

I didn’t do it
But if I’d done it
How could you tell me that I was wrong?

Klockan är fyra på morgonen och jag kan inte sova. Tänker tänker tänker.

Vart ska jag förvara allt det här?

Det jag gjorde igår och idag blev dåligt. Och nu har jag målat fyra av mina tio naglar. Sen tog det stopp.

Jag tror att jag har rationaliserat och avdramatiserat så mycket av det jag varit med om. Allt har ju varit rätt hemskt faktiskt, en katastrof. Men jag tänker inte på det så. Jag kan inte leva om jag ska se det för vad det är.

Dagboken: Hur jag får högra handen fri och börjar dra i knapparna på midjebältet. omedelbart är de där och trycker ner mig så hårt, det gör så ont. Jag är så rädd och panikslagen. SKRIK INTE skriker de åt mig. Hur jag springer ut från ett läkarmöte där jag bestämt sagt ifrån att nu vill jag inte ha mer nosinan. Men man får inte springa i korridoren så jag hör doktorn säga bälta henne och sen ligger jag i den där förbannade sängen igen. En snäll skötare sitter vak. ”Du förstår väl att du måste ta din nosinan. Annars blir det ju såhär. Du är ju så agiterad.” Hur jag en gång efter att varit fastspänd nästan sex timmar ber att få min telefon.”Okej, men du får inte ringa din mamma. Hon blir ju orolig då.”

Är det dumt att skriva sånt här?

Jag hatar dåliga jävla handdukar som inte kan suga upp saker och nu har jag blod på hela min nytvättade tröja fast jag hade en handduk trippelvikt under. En jävligt sugig handduk. Jävla skit.

Jag är glad för detta

Hade typ världens bästa dag igår när jag var på återträff med de människor jag spenderade mina tidiga tonår med. Igår var tioårsjubileumet för sista träffen så då sågs vi igen. På sista träffen var vi typ 200 pers och nu var vi kanske 40 men det var sjukt roligt. Jag gick dit med min bästis och hennes pojkvän, där mötte vi en annan tjej som jag umgicks jättemycket med typ 2006 men som jag aldrig pratar med nuförtiden. Och alla andra såklart, som jag inte var så nära med men det var kul att se dem.

Vi var inte där så länge eftersom det var kallt, så vi fyra gick till max och hämtade mat som vi åt i en speciell trappa i gallerian där jag och min bästis brukade hänga och äta glass ofta när vi var mindre, det var våran plats. Så där åt vi maxmaten och sen gick vi lite i affärer och så.

Efter det åkte jag och min bästis och hennes pojkvän hem till hennes mamma där hennes son var. Jag älskar den lilla pojken så mycket. Han fick sin julklapp och vi åt middag. Pappa hämtade oss med bilen så de kunde åka hem till där de bor och jag och pappa åkte hem till honom.

Hela dagen kände jag mig som mig själv och det var så himla bra stämning. När vi fyra var i gallerian och bara pratade och provade kläder och allt var som förr, jag kände mig inte ett dugg konstig eller dåligmående. Det var verkligen som om det inte alls gått tio år, samtidigt som det var det eftersom alla är gifta och har barn osv. Men vi är fortfarande vänner, vi har fortfarande så mycket gemensamt, vi är fortfarande lätta i varandras sällskap. Det var så himla skönt. Att vara sig själv.

Det var verkligen nästan årets bästa dag.

Vet ej 8

Varje gång nu

Jag mår inte bra. Det kändes inte bra på terapin idag. Psykologen vill jobba med självskadebeteendet men det vill inte jag. Och det känns som jag får upprepa mig väldigt mycket, säga samma sak varje gång. Det är inte det att han inte kommer ihåg eller inte är insatt i min situation, för han refererar mycket till saker som stod i min epikris, särskilt att jag varit utåtagerande på sjukhuset, och verkar orolig för att jag ska vara det här också. Han kan även upprepa vad jag sagt i tidigare samtal, allt jag berättat om mina psykossymptom minns han. Och så säger han ofta ”i din schizofreni” vilket jag är ovan att höra nuförtiden. På sjukhuset var det inget tal om ”min schizofreni” för de hade ju ändrat diagnosen till i remission. Men nu är jag plötsligt schizofren igen. I alla fall så får jag upprepa vissa saker om och om igen och det känns jobbigt. Och jag tänker massa fula tankar om vad som måste hända när det här fortsätter. Fan alltså det skulle ju bli bra nu.

Jag undrar vad som står i den där epikrisen alltså. Jag har inte läst den. Han nämner ofta det om att jag blivit tvångsmedicinerad så mycket och att jag inte kommer få stanna här om jag börjar medicinvägra. Att jag hade extravaket ofta och att det är absolut inte så de jobbar här. (Som om jag skulle vilja det.) Och alla andra jobbiga grejer som jag inte orkar ta nu men det var ju kaos där ett tag. Det han inte fattar är att detta är en helt annan situation. Jag är här av min egen fria vilja. Jag vill vara här.

Imorgon händer det saker. Det är julbord här på behandlingshemmet och efter det åker jag till Stockholm för att vara hos min pappa över helgen. Han är jätteorolig inför det. Det var mer än ett år sedan jag sov där sist och då gick det åt helvete. Men det ska bli skönt att vara hemma, för det är ju det närmsta till hem jag har just nu, och att laga min egen mat.

De här två och en halv veckorna som gått sen jag flyttade har bara masat sig förbi. Om jag vore på sjukan nu skulle de runnit iväg som en jävligt ström flod. Där kunde man ju bara vakna en dag och så hade det gått flera månader. Men här går det sakta som fan.

Jag tror jag ska måla tånaglarna nu. Det är väl en bra syssla.

Luftkonditionerat

Man ska inte förvänta sig saker.

För övrigt så träffade jag behandlingshemmets läkare idag och jag ska börja med anafranil igen. Fast en mycket lägre dos än jag hade de förra gångerna och ska därför förhoppningsvis inte få så mycket biverkningar. Det är mot panikattackerna alltså, jag är inte deprimerad eller nåt sånt.

Det är många ”professionella” som sagt att jag har en skev syn på depression. Att den finns i grader, man kan vara deprimerad även om man inte är helt kataton. Och så menar de på att jag är deprimerad nu även om jag inte är lika deprimerad som jag var i tidiga tonåren. Men det är vad jag jämför med och då känns nuläget som småpotatis. Visst att jag är väldigt långsam i rörelser och mimik och sånt men herregud människor jag har för fan en psykosdiagnos kan inte det vara negativa symptom bara? Det sa de alltid alltid på öppenvården, jag gick på en mottagning som specialiserar sig på psykossjukdom hos unga och nyinsjuknade, att allt det där som faller bort ur mitt liv var negativa symptom. 

Nu när jag skriver det här kom jag på att jag måste gå in och läsa om negativa symptom vid schizofreni, det kanske är det som är nyckeln till massa svårigheter jag har just nu. Det ska jag lätt ta upp på terapin imorgon. Jag är fan inte alls deprimerad. Jag kommer fortsätta att äta mitt ssri parallellt med anafranilen för det med ångesten, men

Nä nu vill jag inte skriva mer för nu känns det som det blir lite insnöat. Jag jag och jag. Alltid jag. Kan det inte bara vara någon annan. Någon gång.

Peppigt

Jag känner att jag behöver skriva nåt peppigt nu. Jag hade så himla mycket pepp i min gamla blogg, alltså i början, min artonde sommar. Men sen tog jag bort allt det i en svag minut. Om jag går in och läser där nu är det bara massa prepsykotiskt svammel. Och den här bloggen har väl inte haft ett enda peppigt inlägg. Så det är dags nu.

Jag har fått hem Vegourmets julmagasin och idag har jag inhandlat en läslampa så imorgon blir det matinspiration deluxe. Jag ska ansvara för julmaten hemma i år. Det blir vegetariskt julbord då jag inte äter kött. Jag älskar att laga mat så det är jag peppad på.

Men alla mina tankar i mitt huvud är så sjuka och fel så det går liksom inte att vara peppad på någonting alls. Jag vill inte ha beteendeterapi. Jag vill ha tanketerapi. Det är där felet sitter. I denna hjärna som bara kör runt i samma gamla spår. Jag är så trött på mig själv